Om förhållningssätt vid debatt om känsliga diskussionsämnen

Några människor jag mött har i sitt sökande efter en välgrundad tro hänvisat till div. bibelcitat och utifrån dessa hävdat sig har funnit sanningen. Denna sanning proklameras sedan med stor frimodighet. Ofta i de sammanhang som jag mött dessa former av absoluta svar har jag samtidigt upplevt det som att många av människorna i denna omgivning svalt rätt mycket av det utan närmare reflektion (jag kan dock missta mig väldigt mycket, men jag är främst ute efter samtalet om detta ämne och inte om hur det faktiskt förhåller sig i de sammanhang jag tänker på). Man får ett välformulerat svar som motiverats ur en till synes väl genomtänkt biblisk reflektion. Är det då verkligen värt att reflektera över det som någon redan har funnit svaret på?

(Som en snabb kommentar till det jag nyss skrivit tror jag att det är lättare att blint anamma ett tros- och lärosystem om man, som jag, varit inblandad i nätverksmarknadsföring, där det finns en klar strategi för att människor ska lära sig att följa ledarskapet, alt. att man är uppvuxen i ett liknande sammanhang där man ska rätta sig efter det som prästen/pastorn förkunnar (dock finns många andra sammanhang som man skulle kunna tänka på). Man formas i en mentalitet som signalerar att “han/hon är en auktoritet som jag ska lyssna på, han/hon har rätt”. Man känner stolthet och får beröm när man gör som man ska, när man rättar sig i ledet, men om man är obekväm, ifrågasättande och inte vill svälja allt som sägs så är man en människa som inte förstår, man är mindre värd, man ses ned på, vilket också leder till att man själv börjar se ner på de som är i ens omgivning som inte vill vara en del av det som man själv blivit en del utav.)

När jag bl.a. tänker på debatten om hur vida homosexuellt äktenskap alt. partnerskapsvälsignelse ska tillåtas eller ej så ger både ja- och nej-sidan till synes väl genomtänkta argument för den hållning man omfamnar. Ofta hänvisas det till bibeltexter, texternas ursprungliga kontext, modern forskning etc. och många jag mött har utifrån dessa sagt sig ha funnit svaret på om det är rätt eller fel. Ett annat exempel som finns är debatten om kvinnliga präster.

Kan det vara så att dessa frågor döljer kyrkans mål och mening: Förkunnelsen av evangelium, att det finns en försoning av mänsklighetens synder och att människan, genom denna försoning som skett genom Kristi död och uppståndelse, fått en upprättad relation med Gud?

Visserligen tror jag att det måste finnas en diskussion om vad kyrkan vill och kan legitimera, men samtidigt så tror jag att kyrkans huvuduppgift, att förkunna evangelium, måste få vara det som ständigt står i fokus. Diskussionen om att ge eller inte ge legitimitet åt t.ex. att kvinnor ska få inneha prästämbetet, att homosexuella ska få en legitim kyrklig grund till välsignelse över deras samliv (men det finns många andra ämnesområden som denna diskussion berör och jag har enbart valt dessa två för demonstrera hur jag tänker i nuläget) tror jag främst måste finna sin kontext utifrån förkunnelsen av evangelium. Vilken slutsats man kommer fram till kan variera, vilket debatterna om respektive ämne pekar åt, men jag tror att man kanske är ute på farliga vägar om man enbart ser kyrkan som en institution som ska tillåta eller förbjuda vissa saker. Jag tror att man inte bör låta de ceremonier som kyrkan tillhandahåller bli målet med debatten, vilket är raka motsatsen till det som de politiker (främst de utanför kyrkan) som jag pratat med tycker, där man mer är intresserad av vilka rättigheter jag har som individ.

Homosexuellt parterskap och att tillåta kvinnliga präster är små sakfrågor och jag tror att om man fokuserar på sakfrågorna så glömmer man Kristus. Evangeliet går förlorat. För mig är kyrkan inte en institution som ska legitimera det som jag vill ha i mitt liv och som passar min livsstil, någon som anpassar sig efter mig och det jag tycker. Då har vi fått en kyrka som ska låta mig förbli som jag är och inte låta evangeliet påverka mig och mitt sätt att leva. Jag skyddas från evangeliet och därmed från Kristus själv. Nåden går förlorad. Jag tror att om jag låter evangeliet om Jesus Kristus vara utgångspunkt och centrum i mitt liv (och även i kyrkan) så kommer jag att föras längre och längre in i nåden. Jag kommer att “se” det som Kristus leder mig till genom den helige Ande. Det är först då som man kan börja diskutera om vilken sida man bör stå på. (Tankar som jag haft sen en tid tillbaka och som jag upplevde en förnyelse av inom mig när jag läste det första kapitlet i Bonhoeffers “Efterföljelse”)

Sen kan de sidor som finns i specifika sakfrågor hävda att de har mer rätt än de andra, utifrån det man hävdar är Guds ledning, men kanske bör man även tänka på att man kanske inte alltid har rätt, att man inte är felfri. Det är en del i att vara människa. Därför tror jag det är viktigt att ha en tradition att se tillbaka på och att man har ett samtal kristna emellan. Inte främst för att slå fast vad som är rätt, utan för att få en förståelse för den problematik som finns och för att man ska kunna förstå de som väljer en annan åsikt än den man själv väljer och ändå kunna leva med dem som bröder och systrar och älska dem som de är.

Avslutningsvis kan man väl säga att vi alla ständigt kommer att ha olika åsikter om vad som är rätt eller fel, beroende på hur vi väljer att tolka evangeliet, men på något vis tror jag det är en av poängen med evangeliet, dvs. att ingen ska kunna hävda sig ha 100% rätt, att ingen människa är helt fullkomlig. Om man börjar hävda att man har rätt och vägrar att inse att det finns andra tolkningsmöjligheter så tror jag att steget inte långt till att vi människor tillslut, kanske omedvetet, försöker ta Guds plats och rättfärdiga oss själva. För mig ger evangeliet en trygghet och vissheten om att jag inte är perfekt, men att Gud, genom Jesus Kristus, ändå vill ha en gemenskap med mig. Det är där jag tror att en av huvudpoängerna i den kristna tron finns.

Jag väljer helt medvetet att inte ge min åsikt om vad som är rätt eller fel i de frågor jag berört i detta inlägg. Dels för att jag inte fått tillräckligt med tid att bearbeta frågorna och dels för att jag inte vill påverka någon annan att ta parti för eller emot i någon av de hållningar som finns och framför allt för att frågan för mig känns rätt irrelevant därför att jag finner det gudsrelationen viktigare än sakfrågorna. För mig är samtalet mer viktigt än debatten. Debattens syfte ter sig för mig som en strävan att som enskild debattör ha tillräckligt välformulerade argument för att övertyga andra. Den ger inte utrymme för ett djupare samtal och förståelse mellan människor och jag tror att livet inte ligger i vem som vinner debatten, utan snarare i hur vi kan samtala oss fram mellan olika hållningar för att på individuell nivå slutligen nå en egen, starkare hållning i en sakfråga.

På återseende!

Allt gott!

//David