Överlåtelsen...

Halleluja!

För en gångs skull tänker jag inte skriva speciellt långt, utan bara kasta ut några frågor (och jag menar det den här gången).

Vad innebär det att överlåta sig till Gud och hur går överlåtelsen till?

Överlåter man sig till Gud när man väljer att leva ut den människa som man är? 

Tänker mig att Gud har ju ändå skapat alla människor och lagt ner en längtan efter vissa saker, olika egenskaper etc., så varför skulle man då förneka sig själv ifall man ska överlåta sig till Gud? Ifall det skulle kunna vara på det viset, hur skulle det då hänga ihop med de brister som varje människa har och böjelser att göra det som man själv anser är synd?

Vad finns det mer för tankar på detta tema?

Allt Gott!

//David

Försenade reflektioner...

I vanlig ordning är det alltid saker som händer när man åker till eller från Sthlm Central. Dagens (eller kanske snarare gårdagens händelser) var att det X2000-tåg jag skulle åka med till Linköping, som skulle avgått vid 19.55, blev försenat (pga. en nedriven kontaktledning samt ett fel på spårväxeln i GBG, vilket medförde en olycka där nere) och jag kom till Linköping vid 23.39, vilket var drygt 2h senare än beräknat och tack vare att jag lade mitt liv i SJ:s händer resulterade det i att jag inte kunde sluta upp med mina vänner som skulle dansa salsa på L`Orient under kvällen. Dock får man göra det bästa av situationen och när man inte vet vad som händer, när man kommer fram osv. så utnyttjar man sina rättigheter (formulerade i SJ:s resegaranti) och hämtar en värdekupong för att kunna få avnjuta en kaffe och en croisant (rätt stavat?) och enbart behöva betala 3:- för dessa och samtidigt rycka på axlarna och försöka tänka på att, då jag inte kan göra något åt eländet, är det lika bra att försöka göra det bästa av situationen.

Det jag kom att tänka på när jag sedan satt på tåget var den syn på kristendomen och det kristna livet som en del människor kan ge uttryck för. (Dock är det en syn som jag aldrig velat ställa mig bakom)

Jag tänkte att tåget är försenat och därmed har jag rätt att hämta ut min kaffe. Samma fenomen kan förekomma i den kristna världen. Tänker på de tillfällen när jag för några år sedan hörde kristna tala om bibeln och dess löften. Situationen var den att några vänner hade lyssnat på en undervisning om att Gud vill ge de kristna "favör", att de kristna får en särställning i denna värld. Enligt en sådan syn så har Gud, i bibeln, gett de kristna löften som varje kristen "har rätt att begära från Gud". (Liknande "Jesus-är-jultomte"-teologi kan man få om man vill läsa Matt. 18:19 väldigt bokstavligt, men vad händer om jag inte får det som vi kommer överens om att be för? Har jag en dålig tro då...? "Gud, ge mig ett nytt jobb, men låt mig sitta still i min stol och vänta på att arbetsgiveren ringer upp mig..." och så började den kristne förvänta sig att det skulle flyga stekta sparvar in i munnen på honom...)

(Detta påminner mig lite om delar av den Katolska Kyrkans teologi som växte fram under medeltiden, dvs. där tankegången gick ut på att de heliga apostlarna och helgonen med sina goda gärningar hade samlat skatter i den skattkista som finns i himlen och kyrkan, som förvaltare av tron och sakramenten, har möjlighet att hämta ut skatterna från det himmelska och fördela dessa över världens kristna, dvs. om de betalade avlat till kyrkan (jmf. Matt. 6:19-21, Matt. 19:21, Luk. 12:33-34). Det var bl.a. detta som Luther kom att vända sig emot i sin kritik av kyrkan.)

I den situation jag kom att tänka på när jag satt på tåget så hade mina vänner parkerat bilen och inte betalat parkeringsavgiften. Om de menade att de hade rätt att göra så eller ej, utifrån sin tro och den undervisning de nyligen hade lyssnat på, ska jag låta vara osagt, men genast kom tanken till mig hur Jesus agerade i liknande situationer.

I Matt. 17:24-27 möter vi Jesus och Petrus. Petrus får frågan från de som tar in tempelskatten om hur vida Jesus betalar tempelskatten eller ej, en fråga som Petrus besvarar jakande. När Petrus sen kommer till Jesus frågar Jesus vilka som världens kungar tar uppskatt utav (utav sina söner eller utav andra). När Petrus besvarat frågan med att sönerna inte beskattas så säger Jesus att sönerna då blir fria från beskattning, vilket man kan ana menas med att Jesus, som är Guds son, inte behöver betala skatt, då skatten tillfaller Gud. Jesus avslutar med att be Petrus att dra upp en fisk och ta myntet, som finns i fisken, för att sedan betala tempelskatten med den så att de inte ska stöta sig med de som tar in tempelskatten.

Jag tänker mig att berättelsen kan tolkas på några olika sätt. Å ena sidan kan det bli en bild av att man som kristen med bestämdhet kan hävda att man är befriad från alla krav som ställs på människor som leve "i världen". Jag skulle enligt en sådan tolkning kunna hävda att jag inte behöver betala skatt, p-avgifter, TV-licens osv. Jag tror att om man väljer en sådan ståndpunkt så får man nästan tolka det som att Jesus väljer att gå skatteindrivarna till mötes, kanske för att han vid detta tillfälle inte orkar gräla med skattmasen om att han är befriad från de religiösa kraven som i detta fall rör tempelskatt (se bl.a. Neh. 10:32f).

Å andra sidan skulle man kunna hävda att man visserligen inte inte behöver betala skatten, att man som kristen är befriad från alla världens krav, men att man bör betala det som samhället kräver för att inte stöta sig med dem. En sådan tolkning får stöd i bl.a. Rom. 13:1-7, Matt. 22:15-22 (parallell Luk. 20:19-26).

(Det finns säkert några ytterligare tolkningar man kan göra, men jag stannar vid dessa.)

Vet inte vad ni tycker är den bästa hållningen, men själv tilltalas jag mer av den senare. Dock kan den senare tolkningen leda till problem om man vill tolka den i ljuset av Rom. 13:1-7 (Luther hävdade väl starkt att skrift ska tolka skrift?). Är det verkligen så att all överhet är av Gud och att den ska lydas blint? Luthers tvåregimenteslära, dvs. läran om att Gud styr de kristna medelst Kristi nåd och lag och världen medelst statsmakten/överheten, vars uppgift är att bringa lag och ordning i en värld som annars skulle förfalla omgående (skulle jag misstolkat den får ni gärna rätta mig), bygger på denna tankegång utifrån just Rom. 13:1-7, varpå den tenderar att bli väldigt konservativ. Samma konservatism kan uppstå även om man inte accepterar tvåregimentsläran men vill underordna sig Rom. 13:1-7 som en normativ skriftpassage (obs. med 'normativ' passage menar jag då man anser att passagen utgör en grundbult i ens kristna liv och världsuppfattning och fortsättningen av detta inlägg bygger på att man anser att Rom. 13:1-7 är just 'normativ' för den kristna läran och inte kan överridas av andra bibelpassager).

Faran ligger i att man, oavsett om man sluter sig till enbart Rom. 13:1-7 eller omfamnar hela tvåregimentsläran, genom detta skulle kunna legitimera ett system liknande det som nazisterna byggde upp i Tyskland. Dock tror jag det är sällan det går så pass långt som det gjorde vid det tillfället, men om man tolkar det som att all överhet är av Gud så är det ju inte helt otänkbart att man skulle kunna se Hitler som överhet och därmed legitimera det sätt som han valde att försöka bringa ordning i Tyskland.

Låter man Rom. 13:1-7 stå som norm före andra passager i bibeln så blir de passager som talar om att man ska hjälpa de svaga och kämpa mot orättvisor i samhället helt förlamade.

Vart vill jag komma med detta? Mest vill jag ju veta vad ni anser om detta dilemma. Hur ser ni på saken? Finns det andra spännande eller svåra problem som kan uppstå i tolkningen av dessa texter?

Själv tror jag att man helt enkelt måste låta vissa bibeltexter få peka ut riktningen och att andra passager i bibeln får bli tillägg som kan användas så länge de inte står i strid med det som man uppfattar som bibelns kärnbudskap. Här tycker jag personligen att det dubbla kärleksbudet (Matt. 22:37f) och den gyllene regeln (Matt. 7: 12) borde komma väldigt högt, då jag tycker att alla människor, oavsett religion, kön, sexuell läggning, etnisitet osv. har precis samma värde och därmed bör behandlas lika så långt det bara är möjligt (dock går det ju att länge diskutera vad som är 'lika behandling'. För övrigt skulle det nog vara lite intressant att studera likheter och skillnader mellan olika bibelpassager och John Rawls rättviseteorier).

Det var allt för denna gång. Allt gott tills vidare!

//David

Varför denna ständiga strävan att systematisera teologin?

Varför har kristna sedan kristendomens begynnelse ständigt haft en strävan att systematisera det osystematiserbara?

I forntiden hade vi kyrkofäderna med bl.a. Augustinus. Under medeltiden hade vi skolastiker som Thomas av Aquino. Luther kom med sin reformatoriska teologi på 1500-talet. I modern tid har vi sett teologer som Paul Tillich, Dietrich Bonhoeffer och Jürgen Moltmann. Dessa människor har ägnat stora delar av sitt liv för att systematisera den kristna teologin, dvs. försöka finna logiken, mönstret, i kristendomen. Detta trots att kristendomen i sitt väsen inte går att systematisera. Alla teologer drar ju olika slutsatser på hur tron hänger samman. Ändå finns det ju sådant som kan ses som en röd tråd: relationen mellan Gud och människa upprättas i och genom Kristus, Guds frälsningsplan som följer genom bibeln, relationen mellan människor osv.

På något vis får jag ibland intrycket av att många av dessa teologer ägnar så mycket tid åt att försöka beskriva kristendomen att det inte blir att de hinner leva ut den och att dagens teologiska reflektion, som främst sker i universitetsvärlden, sker med ett sådant språk som vanliga människor knappt förstår, vilket gör dem beroende av präster och teologer som måste förklara hur tron hänger ihop. Kan bara beklaga mig att jag själv ofta väljer det mer avancerade språkbruket just för att det är det jag använder till vardags, men hur ska man då kunna omvandla det avancerade så att det blir lättilgängligt?

Visserligen tror jag att det kan behövas att strukturera lite i tron för att få en förståelse för vad som ska förkunnas och att många kristna känner ett behov att veta hur tron hänger samman för att de ska kunna känna en trygghet i att leva den kristna tron i sitt eget vardagsliv. Dock kan ju konsekvensen också bli att den vanliga kyrkobesökaren inte förstår vad teologer och präster säger, vilket i vissa fall kanske leder till att människor enbart går i kyrkan vid Jul och Påsk.

Vad har ni för tankar på detta område?

Allt gott!

//David

En utmaning...

I helgen var till Sthlm och skulle ta mig från Högdalen till T-centralen via T-banan. På perrongen ser jag en dam i 55/60-årsåldern som verkade vara lite märklig. Misstankarna bekräftades dels när hon högljutt påvisar för alla att det är fel stationer som ropas ut i högtalarsystemet och att man inte skulle lita på den rösten (tror att felet berodde antagligen på att lokföraren hade angett fel riktning i den dator som styr linjeutropen, men har dock ingen kunskap att tala om hur det faktiskt ligger till). Efter att felet blivit åtgärdat och det bara var några stationer kvar tills jag ska kliva av så sätter damen igång med en domedagsförkunnelse och uppmanar alla syndare i tågvagnen att de måste omvända sig till Herren Jesus om de inte ska gå evigt förlorade och att världen ser ut som den gör för att människorna inte vill omvända sig från sin synd. Detta varvas med utdragna sångliknande halleluja- och Jesus-utrop. En tid efter att jag klivit av så ser jag henne gå utmed Drottninggatan och förkunnar sitt budskap och ännu lite senare på dagen, när jag sitter i en kyrkbänk i St:a Clara kyrka, hör hennes rop utanför kyrkan.

Några frågor som kommer till mig som rör detta är:

- Om man ska missionera, hur bör det då ske?

- Hur kan denna dam relateras till GT:s profeter?

Vet inte vad ni tänker, men för mig har mission kommit att innebära att leva det kristna livet. Dock tror jag ingen människa kan säga sig ha funnit ut hur man ska leva detta liv, då detta kan diskuteras i oändlighet och jag tror att vi som rör oss i kyrkliga kretsar har mött många olika åsikter om dessa ämnen (mission och det kristna livet). Det som mission har kommit att betyda för mig är att jag lever i vissheten om att jag är beroende av Guds kärlek och nåd och att jag, då jag fått erfara nåden, lever ut min tro på Gud (där med inte sagt att ett sätt är "mer rätt" än ett annat). För mig handlar det om att det är genom att leva min tro som jag vittnar om Gud och därmed blir mitt liv missionerande i sig själv, även fast det inte innebär att jag försöker omvända de människor jag möter, utan att det kanske är mitt förhållningssätt till livet och hur jag bemöter mina medmänniskor som spelar roll. Jag lever mitt liv och det räcker. Jag har svårt att tro att människor kommer att bli omvända genom att jag, med en logisk argumentation, redogör för varför människor ska tro på Gud och att jag på det förväntar mig att de som hör mig ska omvända sig. Den gamla tanken om att ett barn gör som sina föräldrar gör och inte som föräldrarna säger gör sig påmind. Jag tror inte att det är genom att prata om kristendomen som folk kommer till tro på Gud , utan att det handlar om hur jag själv lever ut min tro.

Hur ser ni på mission?

Den andra jag undrar över är hur profeterna GT togs emot av sin samtid och hur människor med dessa samhällskritiska åsikter eller domedagsförkunnelser tas emot i dagens samhälle. Folket i den gammaltestamentliga kontexten blev med största sannolikhet rasande över att höra profeternas förkunnelse om hur folket levde ut sin tro och att de pga. detta slog ihjäl profet efter profet. Gör vi på samma sätt idag, fast med mer sofistikerade sätt? Nu låter det för mig väldigt märkligt om denna människa skulle vara utsänd som profet i vår tid, med tanke på det sätt som hon förde fram sitt budskap på, men tanken finns ändå på hur vi tänker om de människor som förkunnar något som vi av en eller annan anledning inte känner oss bekväma med att lyssna på.

För att knyta an till några vänners funderingar:

I GT säger sig vissa människor ha fått ett budskap direkt ifrån Gud och detta förkunnas för omvärlden, som inte tar emot det. Hundratals år senare kanoniseras detta budskap. Dessa texter bygger vi sedan en förkunnelse utifrån. Om någon idag skulle säga sig ha fått en uppenbarelse från Gud och att det skett på liknande sätt som det skedde i de bibliska texterna så kommer samhället antagligen se dem som psyksjuka och spärra in dem på psyket, oavsett om det är ett budskap som utgått från Gud eller ej. Hur behandlar vi de människor vi möter som kommer med sådana budskap?

Allt Gott!

//David