Vad innebär frälsning/räddning?

Hejsan!

För att det inte ska dröja så långt mellan inläggen och för att jag inte har så mycket tid att blogga (i och med omtentaplugg) funderar jag lite på vad det finns för tankar om frälsningen.

Vad har ni för tankar?

Vad blir man frälst ifrån? Gäller frälsningen bara det som berör livet efter döden, eller är det något som finns och kan upplevas här och nu? Det finns ju en uppsjö av frågor som berör detta ämne.

Även om man kan diskutera detta ämne länge vill jag lämna en liten tanke, dvs. att jag bl.a. tror att frälsningen är något som berör livet just nu, lika mycket som det berör livet efter döden. Jesu mission gick ju ut till de fattiga och utstötta, till de oänskade i samhället. Det Jesus gör är bl.a. att ge dessa människor ett upprättat människovärde: Man är älskad av Gud sådan man är. Det är något som berör en människa nu, i detta liv, men det sträcker sig även längre än själva livet, från livet till evigheten. Guds kärlek är starkare än döden.

Allt gott tills vidare!
//David

Överlåtelsen...

Halleluja!

För en gångs skull tänker jag inte skriva speciellt långt, utan bara kasta ut några frågor (och jag menar det den här gången).

Vad innebär det att överlåta sig till Gud och hur går överlåtelsen till?

Överlåter man sig till Gud när man väljer att leva ut den människa som man är? 

Tänker mig att Gud har ju ändå skapat alla människor och lagt ner en längtan efter vissa saker, olika egenskaper etc., så varför skulle man då förneka sig själv ifall man ska överlåta sig till Gud? Ifall det skulle kunna vara på det viset, hur skulle det då hänga ihop med de brister som varje människa har och böjelser att göra det som man själv anser är synd?

Vad finns det mer för tankar på detta tema?

Allt Gott!

//David

Försenade reflektioner...

I vanlig ordning är det alltid saker som händer när man åker till eller från Sthlm Central. Dagens (eller kanske snarare gårdagens händelser) var att det X2000-tåg jag skulle åka med till Linköping, som skulle avgått vid 19.55, blev försenat (pga. en nedriven kontaktledning samt ett fel på spårväxeln i GBG, vilket medförde en olycka där nere) och jag kom till Linköping vid 23.39, vilket var drygt 2h senare än beräknat och tack vare att jag lade mitt liv i SJ:s händer resulterade det i att jag inte kunde sluta upp med mina vänner som skulle dansa salsa på L`Orient under kvällen. Dock får man göra det bästa av situationen och när man inte vet vad som händer, när man kommer fram osv. så utnyttjar man sina rättigheter (formulerade i SJ:s resegaranti) och hämtar en värdekupong för att kunna få avnjuta en kaffe och en croisant (rätt stavat?) och enbart behöva betala 3:- för dessa och samtidigt rycka på axlarna och försöka tänka på att, då jag inte kan göra något åt eländet, är det lika bra att försöka göra det bästa av situationen.

Det jag kom att tänka på när jag sedan satt på tåget var den syn på kristendomen och det kristna livet som en del människor kan ge uttryck för. (Dock är det en syn som jag aldrig velat ställa mig bakom)

Jag tänkte att tåget är försenat och därmed har jag rätt att hämta ut min kaffe. Samma fenomen kan förekomma i den kristna världen. Tänker på de tillfällen när jag för några år sedan hörde kristna tala om bibeln och dess löften. Situationen var den att några vänner hade lyssnat på en undervisning om att Gud vill ge de kristna "favör", att de kristna får en särställning i denna värld. Enligt en sådan syn så har Gud, i bibeln, gett de kristna löften som varje kristen "har rätt att begära från Gud". (Liknande "Jesus-är-jultomte"-teologi kan man få om man vill läsa Matt. 18:19 väldigt bokstavligt, men vad händer om jag inte får det som vi kommer överens om att be för? Har jag en dålig tro då...? "Gud, ge mig ett nytt jobb, men låt mig sitta still i min stol och vänta på att arbetsgiveren ringer upp mig..." och så började den kristne förvänta sig att det skulle flyga stekta sparvar in i munnen på honom...)

(Detta påminner mig lite om delar av den Katolska Kyrkans teologi som växte fram under medeltiden, dvs. där tankegången gick ut på att de heliga apostlarna och helgonen med sina goda gärningar hade samlat skatter i den skattkista som finns i himlen och kyrkan, som förvaltare av tron och sakramenten, har möjlighet att hämta ut skatterna från det himmelska och fördela dessa över världens kristna, dvs. om de betalade avlat till kyrkan (jmf. Matt. 6:19-21, Matt. 19:21, Luk. 12:33-34). Det var bl.a. detta som Luther kom att vända sig emot i sin kritik av kyrkan.)

I den situation jag kom att tänka på när jag satt på tåget så hade mina vänner parkerat bilen och inte betalat parkeringsavgiften. Om de menade att de hade rätt att göra så eller ej, utifrån sin tro och den undervisning de nyligen hade lyssnat på, ska jag låta vara osagt, men genast kom tanken till mig hur Jesus agerade i liknande situationer.

I Matt. 17:24-27 möter vi Jesus och Petrus. Petrus får frågan från de som tar in tempelskatten om hur vida Jesus betalar tempelskatten eller ej, en fråga som Petrus besvarar jakande. När Petrus sen kommer till Jesus frågar Jesus vilka som världens kungar tar uppskatt utav (utav sina söner eller utav andra). När Petrus besvarat frågan med att sönerna inte beskattas så säger Jesus att sönerna då blir fria från beskattning, vilket man kan ana menas med att Jesus, som är Guds son, inte behöver betala skatt, då skatten tillfaller Gud. Jesus avslutar med att be Petrus att dra upp en fisk och ta myntet, som finns i fisken, för att sedan betala tempelskatten med den så att de inte ska stöta sig med de som tar in tempelskatten.

Jag tänker mig att berättelsen kan tolkas på några olika sätt. Å ena sidan kan det bli en bild av att man som kristen med bestämdhet kan hävda att man är befriad från alla krav som ställs på människor som leve "i världen". Jag skulle enligt en sådan tolkning kunna hävda att jag inte behöver betala skatt, p-avgifter, TV-licens osv. Jag tror att om man väljer en sådan ståndpunkt så får man nästan tolka det som att Jesus väljer att gå skatteindrivarna till mötes, kanske för att han vid detta tillfälle inte orkar gräla med skattmasen om att han är befriad från de religiösa kraven som i detta fall rör tempelskatt (se bl.a. Neh. 10:32f).

Å andra sidan skulle man kunna hävda att man visserligen inte inte behöver betala skatten, att man som kristen är befriad från alla världens krav, men att man bör betala det som samhället kräver för att inte stöta sig med dem. En sådan tolkning får stöd i bl.a. Rom. 13:1-7, Matt. 22:15-22 (parallell Luk. 20:19-26).

(Det finns säkert några ytterligare tolkningar man kan göra, men jag stannar vid dessa.)

Vet inte vad ni tycker är den bästa hållningen, men själv tilltalas jag mer av den senare. Dock kan den senare tolkningen leda till problem om man vill tolka den i ljuset av Rom. 13:1-7 (Luther hävdade väl starkt att skrift ska tolka skrift?). Är det verkligen så att all överhet är av Gud och att den ska lydas blint? Luthers tvåregimenteslära, dvs. läran om att Gud styr de kristna medelst Kristi nåd och lag och världen medelst statsmakten/överheten, vars uppgift är att bringa lag och ordning i en värld som annars skulle förfalla omgående (skulle jag misstolkat den får ni gärna rätta mig), bygger på denna tankegång utifrån just Rom. 13:1-7, varpå den tenderar att bli väldigt konservativ. Samma konservatism kan uppstå även om man inte accepterar tvåregimentsläran men vill underordna sig Rom. 13:1-7 som en normativ skriftpassage (obs. med 'normativ' passage menar jag då man anser att passagen utgör en grundbult i ens kristna liv och världsuppfattning och fortsättningen av detta inlägg bygger på att man anser att Rom. 13:1-7 är just 'normativ' för den kristna läran och inte kan överridas av andra bibelpassager).

Faran ligger i att man, oavsett om man sluter sig till enbart Rom. 13:1-7 eller omfamnar hela tvåregimentsläran, genom detta skulle kunna legitimera ett system liknande det som nazisterna byggde upp i Tyskland. Dock tror jag det är sällan det går så pass långt som det gjorde vid det tillfället, men om man tolkar det som att all överhet är av Gud så är det ju inte helt otänkbart att man skulle kunna se Hitler som överhet och därmed legitimera det sätt som han valde att försöka bringa ordning i Tyskland.

Låter man Rom. 13:1-7 stå som norm före andra passager i bibeln så blir de passager som talar om att man ska hjälpa de svaga och kämpa mot orättvisor i samhället helt förlamade.

Vart vill jag komma med detta? Mest vill jag ju veta vad ni anser om detta dilemma. Hur ser ni på saken? Finns det andra spännande eller svåra problem som kan uppstå i tolkningen av dessa texter?

Själv tror jag att man helt enkelt måste låta vissa bibeltexter få peka ut riktningen och att andra passager i bibeln får bli tillägg som kan användas så länge de inte står i strid med det som man uppfattar som bibelns kärnbudskap. Här tycker jag personligen att det dubbla kärleksbudet (Matt. 22:37f) och den gyllene regeln (Matt. 7: 12) borde komma väldigt högt, då jag tycker att alla människor, oavsett religion, kön, sexuell läggning, etnisitet osv. har precis samma värde och därmed bör behandlas lika så långt det bara är möjligt (dock går det ju att länge diskutera vad som är 'lika behandling'. För övrigt skulle det nog vara lite intressant att studera likheter och skillnader mellan olika bibelpassager och John Rawls rättviseteorier).

Det var allt för denna gång. Allt gott tills vidare!

//David

Varför denna ständiga strävan att systematisera teologin?

Varför har kristna sedan kristendomens begynnelse ständigt haft en strävan att systematisera det osystematiserbara?

I forntiden hade vi kyrkofäderna med bl.a. Augustinus. Under medeltiden hade vi skolastiker som Thomas av Aquino. Luther kom med sin reformatoriska teologi på 1500-talet. I modern tid har vi sett teologer som Paul Tillich, Dietrich Bonhoeffer och Jürgen Moltmann. Dessa människor har ägnat stora delar av sitt liv för att systematisera den kristna teologin, dvs. försöka finna logiken, mönstret, i kristendomen. Detta trots att kristendomen i sitt väsen inte går att systematisera. Alla teologer drar ju olika slutsatser på hur tron hänger samman. Ändå finns det ju sådant som kan ses som en röd tråd: relationen mellan Gud och människa upprättas i och genom Kristus, Guds frälsningsplan som följer genom bibeln, relationen mellan människor osv.

På något vis får jag ibland intrycket av att många av dessa teologer ägnar så mycket tid åt att försöka beskriva kristendomen att det inte blir att de hinner leva ut den och att dagens teologiska reflektion, som främst sker i universitetsvärlden, sker med ett sådant språk som vanliga människor knappt förstår, vilket gör dem beroende av präster och teologer som måste förklara hur tron hänger ihop. Kan bara beklaga mig att jag själv ofta väljer det mer avancerade språkbruket just för att det är det jag använder till vardags, men hur ska man då kunna omvandla det avancerade så att det blir lättilgängligt?

Visserligen tror jag att det kan behövas att strukturera lite i tron för att få en förståelse för vad som ska förkunnas och att många kristna känner ett behov att veta hur tron hänger samman för att de ska kunna känna en trygghet i att leva den kristna tron i sitt eget vardagsliv. Dock kan ju konsekvensen också bli att den vanliga kyrkobesökaren inte förstår vad teologer och präster säger, vilket i vissa fall kanske leder till att människor enbart går i kyrkan vid Jul och Påsk.

Vad har ni för tankar på detta område?

Allt gott!

//David

En utmaning...

I helgen var till Sthlm och skulle ta mig från Högdalen till T-centralen via T-banan. På perrongen ser jag en dam i 55/60-årsåldern som verkade vara lite märklig. Misstankarna bekräftades dels när hon högljutt påvisar för alla att det är fel stationer som ropas ut i högtalarsystemet och att man inte skulle lita på den rösten (tror att felet berodde antagligen på att lokföraren hade angett fel riktning i den dator som styr linjeutropen, men har dock ingen kunskap att tala om hur det faktiskt ligger till). Efter att felet blivit åtgärdat och det bara var några stationer kvar tills jag ska kliva av så sätter damen igång med en domedagsförkunnelse och uppmanar alla syndare i tågvagnen att de måste omvända sig till Herren Jesus om de inte ska gå evigt förlorade och att världen ser ut som den gör för att människorna inte vill omvända sig från sin synd. Detta varvas med utdragna sångliknande halleluja- och Jesus-utrop. En tid efter att jag klivit av så ser jag henne gå utmed Drottninggatan och förkunnar sitt budskap och ännu lite senare på dagen, när jag sitter i en kyrkbänk i St:a Clara kyrka, hör hennes rop utanför kyrkan.

Några frågor som kommer till mig som rör detta är:

- Om man ska missionera, hur bör det då ske?

- Hur kan denna dam relateras till GT:s profeter?

Vet inte vad ni tänker, men för mig har mission kommit att innebära att leva det kristna livet. Dock tror jag ingen människa kan säga sig ha funnit ut hur man ska leva detta liv, då detta kan diskuteras i oändlighet och jag tror att vi som rör oss i kyrkliga kretsar har mött många olika åsikter om dessa ämnen (mission och det kristna livet). Det som mission har kommit att betyda för mig är att jag lever i vissheten om att jag är beroende av Guds kärlek och nåd och att jag, då jag fått erfara nåden, lever ut min tro på Gud (där med inte sagt att ett sätt är "mer rätt" än ett annat). För mig handlar det om att det är genom att leva min tro som jag vittnar om Gud och därmed blir mitt liv missionerande i sig själv, även fast det inte innebär att jag försöker omvända de människor jag möter, utan att det kanske är mitt förhållningssätt till livet och hur jag bemöter mina medmänniskor som spelar roll. Jag lever mitt liv och det räcker. Jag har svårt att tro att människor kommer att bli omvända genom att jag, med en logisk argumentation, redogör för varför människor ska tro på Gud och att jag på det förväntar mig att de som hör mig ska omvända sig. Den gamla tanken om att ett barn gör som sina föräldrar gör och inte som föräldrarna säger gör sig påmind. Jag tror inte att det är genom att prata om kristendomen som folk kommer till tro på Gud , utan att det handlar om hur jag själv lever ut min tro.

Hur ser ni på mission?

Den andra jag undrar över är hur profeterna GT togs emot av sin samtid och hur människor med dessa samhällskritiska åsikter eller domedagsförkunnelser tas emot i dagens samhälle. Folket i den gammaltestamentliga kontexten blev med största sannolikhet rasande över att höra profeternas förkunnelse om hur folket levde ut sin tro och att de pga. detta slog ihjäl profet efter profet. Gör vi på samma sätt idag, fast med mer sofistikerade sätt? Nu låter det för mig väldigt märkligt om denna människa skulle vara utsänd som profet i vår tid, med tanke på det sätt som hon förde fram sitt budskap på, men tanken finns ändå på hur vi tänker om de människor som förkunnar något som vi av en eller annan anledning inte känner oss bekväma med att lyssna på.

För att knyta an till några vänners funderingar:

I GT säger sig vissa människor ha fått ett budskap direkt ifrån Gud och detta förkunnas för omvärlden, som inte tar emot det. Hundratals år senare kanoniseras detta budskap. Dessa texter bygger vi sedan en förkunnelse utifrån. Om någon idag skulle säga sig ha fått en uppenbarelse från Gud och att det skett på liknande sätt som det skedde i de bibliska texterna så kommer samhället antagligen se dem som psyksjuka och spärra in dem på psyket, oavsett om det är ett budskap som utgått från Gud eller ej. Hur behandlar vi de människor vi möter som kommer med sådana budskap?

Allt Gott!

//David

Bekännelser...

I mitt skrivande inser jag att jag ständigt vill försöka fullfölja de trådar som jag lägger ut, istället för att bara väcka frågorna och ge läsaren större möjlighet att tolka frågorna och kanske ge andra "svar" än de som jag skriver om.

På något vis blir det alltid en längtan att skriva när jag väl börjat. Jag skriver en liten tanke och så vattnas det väldigt mycket i min mun om att börja vrida och vända på frågorna.

Kanske ska jag bara lägga ut frågorna och sen, i kommentaren, kommentera mig själv.

Vad tycker ni?

Några jag pratat med tycker ju att jag skriver för mycket, så det kanske blir bättre om jag gör på det viset.

Nåja, det ordnar väl sig i slutändan.

Allt Gott!!

//David

Lite tankar rörande kallelsen...

I boken Efterföljelse talar Bonhoeffer (om jag tolkat honom rätt) om att man endast kan gå i tro och leva det kristna livet om man blir kallad av Kristus och väljer att blint hörsamma och lyda kallelsen, att lydnaden till Kristus är en av de centralaste pelarna i kristen tro. Han använder då bl.a. Petrus vandring på vattnet som symbol för det. Anledningen till att Petrus kan gå ut på vattnet är att Jesus ger honom en order om att han ska komma till Honom. Detta är Petrus medveten om, vilket innebär att Petrus, som vill vara med Jesus, ber om att få ordern att komma ut på vattnet, för att Petrus är medveten om att han inte kommer att kunna gå på vattnet om Jesus inte beordrar honom att göra det och att han därmed måste lyda för att Guds verksamhet i världen ska kunna genomföras.

En tanke som då kommer till mig är följande: Är Gud beroende av att vi, som kristna, lyder Hans röst för att Han ska kunna verka i världen? (Ja, jag vet att jag inte tar hänsyn till genusproblematiken och det politiskt korrekta...)

En sådan syn på Gud och Guds handlande i världen idag leder ju till en gudsbild som är beroende av den kristna människan. Hon måste få uppenbarelsen och kallelsen och om hon inte hörsammar den så kan Gud inte göra något. Gud blir handlingsförlamad om ingen tar den kallelsen på allvar. Kanske kan det leda till att man ser det som ett nödvändigt tvång att man måste missionera och se till att alla ska få höra talas om Kristus, för det är ju ändå på den enskilde kristnes ansvar att se till att Guds ord om frälsning, genom Kristus, når ut till alla och den kristne bär ansvar för att många människor inte nås av evangelium innan deras död inträder. Eller så kanske det tar sig uttrycket att Gud inte kan hjälpa de som Han vill hjälpa, därför att de kristna som han sänder inte hör sin kallelse och till de nödställdas undsättning blir omintetgjord, vilket blir en börda som den enskilde kristne får bära. Det ända som kan rädda henne från denna negativa och nedtyngande börda är tilliten till Guds löfte om förlåtelse för vår egen otillräcklighet.

Nu vet jag inte om jag har rätt eller fel i min tolkning av Bonhoeffer och det är ju mycket utifrån den tolkningen som jag ställer frågan. Nu behöver dock denna tolkning inte ta sig så extrema uttryck som jag just beskrivit, men steget kanske inte är långt till den ytterlighet som jag skrivit om.

Ska vi försöka se problemet från en annan synvinkeln nu?

Man kanske tänker att om man inte hör Guds kallelse så kommer man ju aldrig att gå ur båten (som får symbolisera ens gamla liv) för att komma till Kristus. Vad händer då med mig om jag, trots att jag hört kallelsen (i likhet med liknelsen om såningsmannen i Matt. 13:1-23), men av en eller annan orsak inte tar kallelsen på allvar och lever i den, dvs. att man kanske lever i ständiga tvivel om huruvida det är Guds vilja som man följer eller ej?

Visserligen kanske liknelsen mer ska ses som en enkel förklaring till att om alla människor inte kommer att ta erbjudandet om Evangelium på det allvar som man kanske önskar att de skulle göra och att man därför, om man ägnar sig åt någon form av mission, inte ska oroa mig allt för mycket om människor, trots mitt vittnesbörd om Jesus, inte tar emot Jesus. Jag kan ju inte göra mer än jag kan göra och då är det är upp till Gud att lösa resten.

Vi går tillbaka till den tolkning som jag först vidrörde. Man kanske tänker sig att "ifall jag inte kommer att hörsamma kallelsen så kommer jag inte att vara i Guds gemenskap". Man har en rädsla för att tillhöra den kategori människor som liknelsen om de tio jungfrurna (Matt. 25:1-13) berör och detta leder kanske till att man kanske dömer sig själv utifrån de krav som man kanske upplever att Gud, genom Bibeln, ställer på en själv. Man kanske anser att "jag är dömd till helvetet, därför att jag inte vågar lite fullt ut på Guds kallelse".

Hur bemöter man en sådan syn på sig själv, Gud och människan?

När jag funderar lite så slår det mig att det kanske finns en lösning på några av frågorna jag väckt i en av de Bibelpassager (Matt. 22:1-14) där Jesus uttryckligen är väldigt exklusiv. Det står att "många är kallade, men få är utvalda" i vers 14. Intressant nog är det ju inte "alla" som är kallade, utan "många". Kan man tänka sig att kallelsen inte når ut till vissa människor och att de därför inte kan uteslutas från det eviga livet om de inte aldrig fått erbjudandet? Kan det då vara så att det finns flera vägar till Gud? Kan Gud vara så kärleksfull att det inte är kört, även fast man inte nåtts av Evangelium?

Vi går vidare. Vad kan man säga om de som hör kallelsen, men inte vill ta den till sig? Kan man säga de liknelser som Jesus ger främst rör de som tror sig ha allt rätt ställt med Gud, dvs. de som rättfärdigar sig själva, att det innebär att man, genom att sätta allt för stor tilltro till att man själv lever i "sanningen", kanske förblindas av sina egna, högfärdiga tankar, vilket kommer att stjäla det som Gud sår i ens hjärta? Då kanske det kunde innebära att det inte ligger i huruvida man har "rätt" form av kristen tro, utan i hur man förhåller sig till sin egen tro. Ett ständigt medvetande om att man inte har alla svar och att man ständigt är hänvisad till Guds nåd, att leva med hoppet om att Gud, i Kristus, har förlåtit en ens synder. Det ständiga ifrågasättandet om huruvida man gör rätt eller ej kanske då blir en indikation om att man inte säger sig äga hela sanningen, men att man lever i hoppet om Guds nåd och frälsning och därmed kommer ett steg närmare svaret på sin fråga, vilket kanske innebär att man, trots att man har svårt med vissa passager i Bibeln och att man lätt dömer sig själv, kan jubla av glädje.

Svaret är Jesus, men hur vill man tolka svaret? Och hur ställer vi frågan? Är frågan rätt ställd? Som man frågar får man svar...

För övrigt: Åkesson översätter det grekiska ordet för evighet till tidsålder i sin översättning av NT, då grundordet kan betyda samma både evighet och tidsålder. Kan det då finnas stöd för en tanke om att den kommande evigheten, som den kristna traditionen lever i, egentligen handlar om en tidsbegränsad period, där det blir att den eld som man får brinna i, om man inte följer Guds vilja, enbart är en form ar reningsprocess, en skärseld? Ska man ge tolkningsföreträde åt traditionen, eller ska man ge tolkningsföreträde åt den linje som verkar mer human i de flesta människor öron? Vad tycker ni?

Allt Gott!!

//David

Guds rike är...

Ja, det kan man ju samtala om i år utan att bli speciellt mycket klokare. Dock tänkte jag, utifrån det förra inlägget, att en aspekt man kan ta med sig är den inneboende naturen i Guds resp. världens rike.

Vilken natur har Guds rike då? Och världens rike? Naturligt vis går det inte att svara på det, men jag tänker mig att en aspekt kan vara det som står i Gal. 5, där det berättas om vad som anses som fel resp. rätt handlande. Tanken jag får är att om man låter Guds rike bryta igenom inom en så kommer man att mogna i det som Gal. 5:22-23 talar om.

(Tar dock ganska mycket utrymme om jag ska utveckla de tankarna just nu, så det får bli vid ett annat tillfälle)

Dock finns här ett problem som många kristna och icke-kristna försökt att lösa: Varför syns andens frukter mer i det vi kallar "världen" och "världsliga människor" och att många kristna mer faller under det som egentligen borde vara raka motsatsen till det kristna livet (Gal. 5:19-21)? Eller är det bara en bild som man får om man riktar in sig allt för mycket på att varje kristen bör leva ett kristet liv? Kan det kanske vara så att när vandringen med Gud börjar så korrigeras man, dag för dag, i sitt liv, för att så småningom nå någon form av "fulländning", som visserligen redan har infunnit sig i och med Kristus, men som dag för dag blir mer manifesterad i det fysiska? Kan det vara så att vi ställer högre krav på kristna då man kanske anser att man borde vara på ett visst sätt, medan man inte håller samma höga krav på "världen"?

Mer frågor och tankar finns, men jag lämnar ämnet till en annan gång.

Allt Gott!

//David

Att vara på väg...

"Att vara kristen är att veta att vi är på väg."

En fras jag snappade upp när jag läste Esbjörn Hagbergs "Själavård vid köksbordet".

Frasen för mig på något vis till den tyske teologen Jürgen Moltmann´s tankar om det kristna livet, dvs. att man ska leva i det som ännu inte är. Det är i framtidens hopp som jag ska leva idag.

Vilka tankar väcker det hos er?

Jag upplever bl.a. att de på sätt och vis slår huvudet på spiken vad gäller kristen tro: att leva i tron på ett kommande, evigt liv. Hoppet om en plats där allt det onda är besegrat. En plats där Kristus regerar. Det blir att man lever i en helt annan verklighet. Många passager i Bibeln ger mig intrycket att det väsentliga inte är vad som händer i världen, utan att man ska leva i hoppet om den kommande framtiden (starkt tema hos bl.a. Paulus).

Dock finns det en fara i detta (kanske flera): Man låter det som sker i världen ske därför att det inte är i denna värld som man ska leva, utan i tron på den värld som ännu inte är. Man avskärmar sig från omvärlden och blir en människa som bara umgås med de som är troende och så kanske det är att den andliga elitismen och den andliga inaveln börjar sätta fart och efter ett tag kanske denna sekts verksamhet blir otroligt skadlig och driver bort väldigt många människor från Kristus och i värsta fall slutar med kollektivt självmord eller något annat som inte är bra.

Tänker mig att detta borde vara i direkt motsats till klassisk kristen tro. Vart tog medmänniskan vägen, att värna om sin nästa och till och med hjälpa de som inte har samma tro som man själv har, att se den nödställdes behov (se bl.a. Joh. 4:1-42, Matt. 15:21-28, Luk. 10:25-37)?

För mig blir det mer att man uppmanas att agera på den politiska fronten och inte enbart på den andliga. Mer om det i ett annat inlägg.

En tanke som slår mig när jag skriver detta är att det Bibeln berättar om Guds rike, att det inte är ett rike av denna värld, så finns en aspekt jag tycker att man kan lyfta fram. Guds rike har inte samma natur som världens rike. Ska skriva mer om det i nästa inlägg.

Allt Gott!

//David

Liten reflektion från pendeltåget

Igår åkte jag från Tumba till Sthlm C med pendeltåget. När jag hade satt mig steg det på en kvinna som satte sig några säten bort och började prata med en kille, som hon uppfattade som störande i ett eller annat avseende.

Jag lyssnade till hennes ständiga försök att hävda sina åsikter mot honom, ge uttryck för sina fördomar och många av hennes yttranden gick ut på att han, så fort som han öppnade munnen, provocerade henne, vilket ledde till att hon började hota om att klippa till honom. Dock fick man en helt annan bild av honom vid de fåtalet tillfällen då han fick säga någon mening, än den bild som hon hade om hur han var som person och vad han tyckte om och varför han hade stulit hennes penna och genom att blott se i hennes spegel med sitt utseende ha förstört den.

Vad jag kände rent instinktivt inom mig var att jag hade god lust att tillrättavisa henne, även fast man tydligt märkte att allt kanske inte stor rätt till i hennes huvud.

Jag gjorde inte det. Istället satt jag och funderade på varför jag fick dessa tankar om att tillrättavisa henne alt. att fälla en dräpande kommentar rörande det hon sa om att "man måsta ha starkt psyke för att åka tåg/buss", då jag själv har kört buss och vet vad man ibland måste stå ut med att höra från vissa passagerare.

En annan fundering som kom upp var den om hur människor kan bli på det sättet som hon var. Om nu Gud är så stor och mäktig och vill alla väl, varför finns det då, i ens närhet, personer som kort sagt går en på nerverna? Vad är Guds vilja med dem? Kan det vara en slump, eller att man ska lära sig att se Gud där man minst förväntar sig? Finns det någon annan lösning?

Vad har ni för tankar om detta?

Allt Gott!

//David

Några tankar om frimodighet

Idag tänkte jag mest bara kasta ut några frågor:

Är det så att vissa människor tycker att Svenska kyrkan inte är frimodig i sin förkunnelse? Om det är så, kan det vara så att dessa människor tänker på det sättet för att de har för lite kunskap om Bibeln, kyrkans historia och att det kanske inte är fullkomligt så enkelt att läsa en text och direkt förstå innebörden av den, att det finne en tolkningsproblematik av Bibeltexten och kyrkans tradition, vilket lett till att man, då man inte är införstådd i problematiken, tolkar Bibeln allt för fritt?

I “frikyrkans värld” (fast Svenska Kyrkan är ju nu mera även den en frikyrka) har jag mött människor som hävdar att Guds Ande inte finns i Svenska kyrkan, att förkunnelsen är “lam”, att det inte finns någon frimodighet och att Svenska kyrkan inte vet vad som är rätt när det gäller hur man valt att tolka Bibeln. Fler påstående skulle man kunna dra upp som representerar denna hållning.

Är det då inte så att man kanske mer utgår ifrån att man själv har rätt och att alla som tycker annorlunda har fel, att man, utifrån det man själv läst sig till och den tradition man tillhör rättfärdigar en själv och dömer alla andra?

Jag hörde vid ett tillfälle, när jag var uppe i Sthlm för några år sedan, att en person vid ett tillfälle hade “sökt Gud” i en av Svenska kyrkans kyrkor. Motfrågan löd ungefär “Fann du Honom där?” och svaret blev något i stil med “Jo, det gjorde jag faktiskt.” Skulle det inte snarare kunna tolkas som ett påstående i stil med “Vid ett tillfälle sökte jag Gud i Svenska kyrkan och, hör och häpna, vid det tillfället fanns Han där.” Är inte det snarare ett uttryck för att, då man är van att uttrycka sin gudstro på ett speciellt sätt och sen inte får göra som man brukar, man har svårt att möta Gud utanför sin egen tradition och att man inte har stor förståelse för att andra kan möta Gud i den miljön? Eller är jag ute och cyklar nu? Drar jag förhastade och allt för dömande slutsatser?

Kanske är det snarare så att man är frimodig om man erkänner problematiken och är ärlig och öppen med den och sen vågar leva i det osäkra. Vad tycker du? Själv tror jag nog att det är mer frimodigt att när man, som t.ex. präster och biskopar inom Svenska kyrkan, men även andra, har större förståelse för den problematik som finns rörande Bibeltexterna och kyrkans tolkningstradition ändå står upp med ett budskap om Kristus och Kyrkan. Trots att det på ett logiskt plan inte går att pussla ihop det så finns det ändå en röd tråd genom Bibeln och den kristna tron.

Den anti-intellektualism som jag mötte i frikyrkans värld hävdade med bestämdhet att tron på korset är en dårskap för världen och jag upplevde att de förankrade föraktet av högre teologisk utbildning i bibelpassager som 1 Kor. 2:14 och Ords. 3:5, med hänvisning till att det bara var “teoretiska studier” som skedde “utan Guds ande”. Teologerna hare ingen aning om hur man skulle leva som kristen (man kanske kan ställa frågan hur mycket av denna uppfattning bygger på det man läst av andra människors teologiska verk och hur mycket som bygger på andras åsikter. Jag tror att alla som sysslar med kristen tro på ett eller annat sätt är teologer, då det handlar om att man försöker hitta ett sammanhang i tron på Kristus och hur Gud och Bibeln relaterar till det egna livet).

Kanske kan man i en sådan situation säga att det blir vad man gör det till? Väljer jag att öppna ögonen för det som är främmande och skrämmande (det jag kanske upplever som att "allt jag lärt mig smulas sönder") med förvissningen om att Gud leder mig och vill få mig att se ett större sammanhang? Om man inte vill se något mer än det man sett tror jag det finns en risk att man låser in sig i sin egen andlighet, vilket kanske leder till att om Guds handlande sker utanför dessa ramar så tror jag kanske att det inte är Gud som handlar. Man har i sådant fall kanske begränsat Gud och därmed säger till Gud hur Han ska handla. Istället för att lyssna på Gud och hörsamma hur Han vill att jag ska handla har man kanske skapat sig ett mönster där man bestämmer hur Gud är och vad Gud ska/kan/får göra, även om man kanske inte är medveten om att det är så som är fallet. Jag levde på det sättet för några år sedan, utan att vara medveten om det. På senare tid har jag, mycket tack vare Svenska kyrkan och mina studier, öppnat mina ögon och börjat se mer av det jag tidigare inte såg, vilket gör att jag är otroligt tacksam för hur Gud har handlat med mig och mitt liv.

För att återgå till Ordspråksboken och det tredje kapitlet så kanske det bl.a. handlar om att man ska räkna med Gud i allt det man gör, men att man ska vara beredd på att Gud inte alltid gör som man förväntar sig att Han ska göra, då Guds vägar kanske inte alltid stämmer överens med mitt eget förnuft. När Gud gör något som inte stämmer överens med min bild av Gud och Hans agerande öppnar det för ett samtal, en reflektion över det som jag inte har så stor kontroll över. Jag får ta ett kliv ut i mörkret och förvissa mig om att Gud leder mina steg.

(Ber för övrigt om ursäkt för mina brister i genusperspektivet och mitt patriarkala språk)

På återseende!

//David

Om förhållningssätt vid debatt om känsliga diskussionsämnen

Några människor jag mött har i sitt sökande efter en välgrundad tro hänvisat till div. bibelcitat och utifrån dessa hävdat sig har funnit sanningen. Denna sanning proklameras sedan med stor frimodighet. Ofta i de sammanhang som jag mött dessa former av absoluta svar har jag samtidigt upplevt det som att många av människorna i denna omgivning svalt rätt mycket av det utan närmare reflektion (jag kan dock missta mig väldigt mycket, men jag är främst ute efter samtalet om detta ämne och inte om hur det faktiskt förhåller sig i de sammanhang jag tänker på). Man får ett välformulerat svar som motiverats ur en till synes väl genomtänkt biblisk reflektion. Är det då verkligen värt att reflektera över det som någon redan har funnit svaret på?

(Som en snabb kommentar till det jag nyss skrivit tror jag att det är lättare att blint anamma ett tros- och lärosystem om man, som jag, varit inblandad i nätverksmarknadsföring, där det finns en klar strategi för att människor ska lära sig att följa ledarskapet, alt. att man är uppvuxen i ett liknande sammanhang där man ska rätta sig efter det som prästen/pastorn förkunnar (dock finns många andra sammanhang som man skulle kunna tänka på). Man formas i en mentalitet som signalerar att “han/hon är en auktoritet som jag ska lyssna på, han/hon har rätt”. Man känner stolthet och får beröm när man gör som man ska, när man rättar sig i ledet, men om man är obekväm, ifrågasättande och inte vill svälja allt som sägs så är man en människa som inte förstår, man är mindre värd, man ses ned på, vilket också leder till att man själv börjar se ner på de som är i ens omgivning som inte vill vara en del av det som man själv blivit en del utav.)

När jag bl.a. tänker på debatten om hur vida homosexuellt äktenskap alt. partnerskapsvälsignelse ska tillåtas eller ej så ger både ja- och nej-sidan till synes väl genomtänkta argument för den hållning man omfamnar. Ofta hänvisas det till bibeltexter, texternas ursprungliga kontext, modern forskning etc. och många jag mött har utifrån dessa sagt sig ha funnit svaret på om det är rätt eller fel. Ett annat exempel som finns är debatten om kvinnliga präster.

Kan det vara så att dessa frågor döljer kyrkans mål och mening: Förkunnelsen av evangelium, att det finns en försoning av mänsklighetens synder och att människan, genom denna försoning som skett genom Kristi död och uppståndelse, fått en upprättad relation med Gud?

Visserligen tror jag att det måste finnas en diskussion om vad kyrkan vill och kan legitimera, men samtidigt så tror jag att kyrkans huvuduppgift, att förkunna evangelium, måste få vara det som ständigt står i fokus. Diskussionen om att ge eller inte ge legitimitet åt t.ex. att kvinnor ska få inneha prästämbetet, att homosexuella ska få en legitim kyrklig grund till välsignelse över deras samliv (men det finns många andra ämnesområden som denna diskussion berör och jag har enbart valt dessa två för demonstrera hur jag tänker i nuläget) tror jag främst måste finna sin kontext utifrån förkunnelsen av evangelium. Vilken slutsats man kommer fram till kan variera, vilket debatterna om respektive ämne pekar åt, men jag tror att man kanske är ute på farliga vägar om man enbart ser kyrkan som en institution som ska tillåta eller förbjuda vissa saker. Jag tror att man inte bör låta de ceremonier som kyrkan tillhandahåller bli målet med debatten, vilket är raka motsatsen till det som de politiker (främst de utanför kyrkan) som jag pratat med tycker, där man mer är intresserad av vilka rättigheter jag har som individ.

Homosexuellt parterskap och att tillåta kvinnliga präster är små sakfrågor och jag tror att om man fokuserar på sakfrågorna så glömmer man Kristus. Evangeliet går förlorat. För mig är kyrkan inte en institution som ska legitimera det som jag vill ha i mitt liv och som passar min livsstil, någon som anpassar sig efter mig och det jag tycker. Då har vi fått en kyrka som ska låta mig förbli som jag är och inte låta evangeliet påverka mig och mitt sätt att leva. Jag skyddas från evangeliet och därmed från Kristus själv. Nåden går förlorad. Jag tror att om jag låter evangeliet om Jesus Kristus vara utgångspunkt och centrum i mitt liv (och även i kyrkan) så kommer jag att föras längre och längre in i nåden. Jag kommer att “se” det som Kristus leder mig till genom den helige Ande. Det är först då som man kan börja diskutera om vilken sida man bör stå på. (Tankar som jag haft sen en tid tillbaka och som jag upplevde en förnyelse av inom mig när jag läste det första kapitlet i Bonhoeffers “Efterföljelse”)

Sen kan de sidor som finns i specifika sakfrågor hävda att de har mer rätt än de andra, utifrån det man hävdar är Guds ledning, men kanske bör man även tänka på att man kanske inte alltid har rätt, att man inte är felfri. Det är en del i att vara människa. Därför tror jag det är viktigt att ha en tradition att se tillbaka på och att man har ett samtal kristna emellan. Inte främst för att slå fast vad som är rätt, utan för att få en förståelse för den problematik som finns och för att man ska kunna förstå de som väljer en annan åsikt än den man själv väljer och ändå kunna leva med dem som bröder och systrar och älska dem som de är.

Avslutningsvis kan man väl säga att vi alla ständigt kommer att ha olika åsikter om vad som är rätt eller fel, beroende på hur vi väljer att tolka evangeliet, men på något vis tror jag det är en av poängen med evangeliet, dvs. att ingen ska kunna hävda sig ha 100% rätt, att ingen människa är helt fullkomlig. Om man börjar hävda att man har rätt och vägrar att inse att det finns andra tolkningsmöjligheter så tror jag att steget inte långt till att vi människor tillslut, kanske omedvetet, försöker ta Guds plats och rättfärdiga oss själva. För mig ger evangeliet en trygghet och vissheten om att jag inte är perfekt, men att Gud, genom Jesus Kristus, ändå vill ha en gemenskap med mig. Det är där jag tror att en av huvudpoängerna i den kristna tron finns.

Jag väljer helt medvetet att inte ge min åsikt om vad som är rätt eller fel i de frågor jag berört i detta inlägg. Dels för att jag inte fått tillräckligt med tid att bearbeta frågorna och dels för att jag inte vill påverka någon annan att ta parti för eller emot i någon av de hållningar som finns och framför allt för att frågan för mig känns rätt irrelevant därför att jag finner det gudsrelationen viktigare än sakfrågorna. För mig är samtalet mer viktigt än debatten. Debattens syfte ter sig för mig som en strävan att som enskild debattör ha tillräckligt välformulerade argument för att övertyga andra. Den ger inte utrymme för ett djupare samtal och förståelse mellan människor och jag tror att livet inte ligger i vem som vinner debatten, utan snarare i hur vi kan samtala oss fram mellan olika hållningar för att på individuell nivå slutligen nå en egen, starkare hållning i en sakfråga.

På återseende!

Allt gott!

//David

Om närheten till andra

Att en kram kan göra så mycket för en människa. Under de senaste veckorna har jag genomlevt en personlig kris som berört mitt liv, min existens och frågan om hur vida jag är älskad eller ej och ifall jag är värd att få dela mitt liv med någon eller ej har ständigt varit aktuell. På sätt och vis har jag inte känt mig så nära Gud på väldigt länge. Tanken från Psaltaren 139 om att man inte kan komma undan Gud, att Gud är ständigt närvarande, har varit en enorm tröst i de senaste sammanbrotten. Det finns någon som alltid ser mig, som är där jag är och som tröstar mig.

I situationer som dessa är det otroligt viktigt med kontakt med omvärlden. Bara det att jag igår fick en kram och inbjudan till att besöka en av mina klasskamrater gjorde mig väldigt lycklig. Direkt finner jag ett sammanhang. Det finns någon som ser mig och som tycker jag har ett värde och som vill värna om vänskapen på ett djupare plan. Det är inte en ytlig bekantskap eller ett “hej, hur mår du?”  som en innehållslös artighetsfras. I denna ensamhet finns det någon som ger mig ett värde. En kram är kanske allt som behövs. Inte en vanligt kompiskram, utan istället en kram som förmedlar ett hopp och ett värde, att man är omtyckt. Det är inget som görs på släntrian.

Jag ser på samma sätt på Jesus. Evangelierna ger inte så mycket information om hur Jesus umgicks med sina vänner, lärjungarna och de som kom till honom. Vi vet inte mycket om hur vida Jesus kramade sina vänner, samtalade om djupa existentiella frågor sent in på småtimmarna etc., men vi får korta ögonblicksbilder av en människa som ger andra människor deras värde och som tar dem på allvar. En människa som inte väjer för att prata om det som kan kännas svårt.

Att beröring är viktigt vet vi idag och jag har hört någon stans att man bör kramas minst 13 gånger varje dag. Beröring är också väldigt viktigt i Bibeln. I Markusevangeliet 5:25-34 berättas det om en kvinna som lider av blödningar. Genom att hon rör vid Jesu mantel så blir hon helad. I Markusevangeliet 1:40-45 berättas det om den spetälske som blir ren när Jesus rör vid honom. Detta är bara några få exempel på när Jesus och beröring förekommer.

Det som för mig blir ännu starkare i det senare exemplet är det som vi pratade lite om på en de föreläsningar jag gick på när jag läste nytestamentlig grekiska, dvs. Mark. 5:25-34 i kombination med rituell orenhet. Om man har spetälska förklaras man enligt 3 Mos. 13:1-23 som oren och prästen ska hålla personen isolerad under en viss föreskriven tid till dess att sjukdomen gått över. Personen blir helt avskuren från sin sociala kontext (se t.ex. 4 Mos. 12:10-15). Det blir per automatik att en spetälsk under Jesu tid inte kunde komma till Templet, just pga. denna orenhet. Att gå till templet och ge de offer som är föreskrivna i Mose lag blir omöjligt och därmed blir människans gudsrelation påverkad, kanske rent av avskuren. Det som händer när Jesus rör vid den spetälske är inte bara att han får komma tillbaka till sina nära och kära, utan än viktigare: relationen med Gud återupprättas. Jesus blir då den som kommer till den som är mest utsatt för att förmedla hopp. Gud blir den som genom Jesus Kristus rör vid människan.

Ett annat möte i Bibeln som påverkat mig starkt är Lukasevangeliets berättelse om synderskan som tvättar Jesu fötter med sina tårar (Luk. 7:36-50). Åter igen är beröringen viktig. Jesus låter sig beröras av synderskan som ingen vill befatta sig med. Berättelsen talar inte om för oss varför hon kom till honom, men något måste ha fått henne att komma till Jesus, trots att hon vet vem som Jesus är hemma hos, vilka som troligtvis är där och att hon troligtvis kommer att bli föraktad för att över huvud taget visa sig där. Ändå väljer hon att komma till Jesus. Mitt i hennes liv, när allt runt omkring henne sårar hennes önskan att få komma till Jesus (Mark. 14:3-9 tillägger hur de övriga i rummet bemöter henne), en sådan situation som vi själva nog skulle känna oss som mest utlämnade och nakna i, låter Jesus henne få visa sina känslor. Han möter henne där hon är och visar omsorg om henne. Han ger henne ett värde när ingen annan ger henne det.

Det är denne Jesus som för mig framträder när jag i Joh. 14:26 läser om den helige Ande som hjälparen (Jesus är ju en del av treenigheten, precis som den helige Ande). Av det grekiska ordet parakletos ges ofta tolkningen att det är en hjälpare som företräder och hjälper i t.ex. rättegångar eller när man anklagas för något. Det som jag tycker ger lite mer dimension i det hela är den koppling som jag sett i det ord som parakletos härstammar från, dvs. parakaleo.

(Någon får rätta mig om jag nu skulle uttrycka mig helt galet och ha helt fel i mina slutsatser) Parakaleo kan bl.a. betyda att tillkalla, bedja, förmana, uppmuntra/trösta eller tala vändligt. I den koppling som jag ser mellan orden blir innebörden för mig att det är någon som bl.a. kan trösta mig när jag är anklagad. Främst brukar jag nog anklaga sig själv för mina tillkortakommanden och när jag inte finns till för människor såsom jag önskar att jag ska finnas till för dem. Då blir den helige Ande en som tröstar mig när jag anklagar mig själv för att inte leva fullt ut som jag önskar att jag skulle göra. Den helige Ande visar mig då främst på det mänskliga, att jag inte kan vara fullkomlig, utan får göra det jag kan och leva med vissheten om att det jag själv inte klarar att åstakomma det kommer Gud att hjälpa mig med.

Det är en lång process och vandringen är inte enkelt, men jag kan bit för bit få små utmaningar och uppmaningar om att ta ytterligare ett steg i min utveckling som människa tills jag kommer till mitt mål. Tänker mig på något vis att det är resan som ger målet dess mening och värde.

Det jag nu skrivit är inte ett försök att försöka slå fast något, utan är en öppning för ett samtal och det är i samtalet som dessa tankar kan utvecklas och bearbetas. De är inte på något vis färdigutvecklade teorier om hur allt hänger samman, utan är snarare fragment av det jag själv anar i tron på Kristus. Kom gärna med fler förslag, utveckla tankegångarna eller visa på problem som kan uppstå i det som jag har skrivit om. Meningen är ju som sagt inte att ge färdiga dogmer, utan att det ska ges utrymme för ett samtal mellan oss människor för att nå en djupare gemenskap mellan varandra och Gud.

Det är allt för denna gång.

På återseende

//David

Att bära varandras bördor

Just nu läser jag en bok som heter "Själavård vid köksbordet" av Esbjörn Hagberg. Jag är för tillfället i kapitlet "Allt verkligt liv är möte". Helt plötsligt slår mig tanken som jag redan tidigare förstått, men som nu helt plötsligt blir en aha-upplevelse. Återkommer till det senare. Först en liten reflektion om det religiösa språket.

Är en uppenbarelse främst en "pampig vision", kanske liknande hur Gud uppenbarar sig för Jesaja (Jes. 6)? Eller kanske som Uppenbarelseboken och det som beskrivs där? Eller är det en enkel aha-upplevelse?

Om vi går några år tillbaka i tiden var jag av den åsikten att det mest hade med de pampiga visionerna och upplevelserna att göra, något verkligt omvälvande. Idag har jag ett helt annat synsätt. Dels har min nuvarande syn på uppenbarelser formats genom möten och samtal med olika människor, dels genom en uppgörelse med det förflutna (mest genom studier och egen reflektion). Förr var jag osäker på om jag var kristen på rätt sätt, bl.a. för att jag inte fick visioner, drömmar och uppenbarelser som det i Apg. 2 berättas om. Jag hade ständigt en ängslan för att göra fel, att inte vara tillräckligt bra som kristen. Allt skulle vara så andligt som möjligt och vikten av att vara människa och acceptera och älska sig själv var av stark underordnad betydelse. Som tur är har jag lämnat mycket av det synsättet bakom mig, mycket tack vara mina studier. Jag upplever det som att studierna bit för bit uppenbarar sådant som befriar mig. Jag tror visserligen att studier i religionsvetenska, precis som all vetenskap i övrigt, inte kan ge den yttersta sanningen, men den hjälper mig att förhålla mig till min tro på ett helt nytt sätt och den ger mig verktyg som gör allt mer lätthanterligt. I mångt och mycket lever jag på något vis i Joh. 8:32, dvs. att "sanningen ska göra er fria". Jesus säger i versen innan att man är hans lärjungar om man förblir i hans ord. Tänker mig att det kanske också måste inkludera forskning på Bibeln. Genom att förstå tillkomsten av Bibelns texter ges nya bilder av tron och den får utvecklas. Det blir inte ett blint anammande av en text som sväljs oreflekterat. När stormarna blåser så faller inte trädet.

Innan jag började studera ville jag inte se det på detta sätt. Vetenskapen försökte bara omkullkasta tron, göra den till intet. Jag trodde mig ha rätt tolkning av Bibeln. Idag är det annorlunda. Nu ser jag istället ett stort spektrum av färger. Jag har fått många olika verktyg att använda mig av. Många av de bilder jag får hjälper mig att dels förändra min tro, dels att stabilisera den. Tron dör inte, den utvecklas, även om andra människor kanske ser det som att man avfaller. Jag tror att tron måste få utvecklas, annars dör den. Det innebär inte att man måste bryta upp från det man tidigare trott på och anamma något helt nytt, utan snarare att man får nya bilder av samma tro.

Vad var det då som kom till mig som en aha-upplevelse, dvs. det jag upplevde som en uppenbarelse, det jag läste om i "Själavård vid köksbordet"? I Gal. 6:2 skriver Paulus om att vi ska bära varandras bördor. Det kan tyckas enkelt att förstå det. Vi bör som goda medmänniskor hjälpa varandra med det som är jobbigt. Kanske inte alltid genom fysiska handlingar, som att t.ex. hjälpa någon att bära hem en ICA-kasse, utan även genom att lyssna på en medmänniska och dela hennes livsbördor. Helt enkelt att finnas till som en vän när någon har det svår. Inte för att komma med ett program som är tänkt att hjälpa denna människa, utan att låta sin vän veta att någon lider med henne, lyssnar på henne och ser henne.

Jag har visserligen tänkt mycket på att det är så som det borde vara, men det är en helt annan sak när man genom en annan människas ord (i detta fall genom en bok) helt plötsligt "förstår" vad det handlar om. Kunskapen får landa inom en, bli en del av en på ett helt nytt sätt. Man förstår det man redan har förstått.

Detta får vara de tankar jag skriver ner just nu.

Kom gärna med kommentarer.

Allt gott!

//David

Om att söka det rätta på fel sätt

Då var det dags för en ny fundering.

I Genesis (1:a Mosebokens) 3:e kapitel läser vi om det som i kristen tradition omnämns som syndafallet. Många i mina gamla bekantskapskretsar har sett denna text som en rent historisk berättelse, berättelsen om hur människans gudsrelation skadades då människan valde bort livet med Gud. För min del är det inte väsentligt om hur vida det skedde så eller om det egentligen är en berättelse om något annat.

Enligt teologen Paul Tillich (i hans artikel "Den förlorade djupdimensionen") förlorade kyrkans präster och lekmän med tiden de symboliska innebörderna av Bibelns texter, vilket ledde till att texterna började tolkas mer bokstavligt och därigenom blev Bibelns berättelser och kyrkans tro ett lätt offer för naturvetenskapens framväxt.

Det får mig att börja tänka på våra gamla folksagor, som ofta haft en uppfostrande funktion. De är inte berättelser som till bokstaven är sanna, men de pekar mot en verklighet och blir därför ett verktyg i t.ex. barnuppfostran. Kan det vara huvudpoängen med Genesis 3:e kapitel? Låt mig utveckla tanken lite mer.

Människan försöker ständigt att på olika sätt ta reda på vad som är rätt och fel. Det visar sig tydligt i bl.a. den antika filosofin, upplysningsfilosofin, olika riktningar inom etiken idag, bland de som med bibelversers härledning försöker slå fast vad som är det rätta etc. Listan kan göras lång. Blir det då inte så att människan lätt kan bli upptagen av ta reda på vad som är rätt eller fel, att hon i egen kraft försöker utröna detta?

Kan det vara så att Bibeltexten visar mer på människans egenintresse i att finna svaren på egen hand istället för att låta Gud leda henne till svaren, att människan själv sträcker sig mot "den förbjudna frukten", dvs. kunskapens frukt på gott och ont, istället för att låta Gud ge henne frukten när hon är redo för den? Texten handlar då mer om vad som skiljer människan från Gud, istället för att peka på historisk fakta. Genesis 3 kanske talar mer om en huvudsynd, att rättfärdiga sig själv istället för att låta Gud rättfärdiga en människa genom Kristus.

Det kan ligga en vila i en sådan syn på livet. Jag kan visserligen försöka ta reda på vad som är rätt och fel, men det viktigaste är inte att hitta ett svar, utan att leva med Gud och söka Gud först. Tror det är ett gammalt kinesiskt talesätt (rätta mig om jag har fel) som lyder "man blir som man umgås". Man skulle kunna applicera detta talesätt på tron på Gud, dvs. att om jag umgås med Gud så tar jag bitvis till mig delar Guds karaktär. Jag tror vi kan se detta när det gäller hur människor umgås med varandra, hur en grupps mentalitet formar de enskilda individernas önskan om att passa in, eller att man i en viss grupp får en viss typ av jargong.

Blir det då så att när jag umgås med Gud, och därmed formas utav Gud, att jag får Guds "sinne". Kristna säger ofta att den helige Ande ska vägleda de kristna. Det blir ju på sätt och vis en gemenskap med Gud. Det grekiska ordet för helig (ἄγιος) kan, om jag tolkat mitt grekiska-lexikon rätt, även betyda helig i bemärkelsen "moraliskt ren" (ska inte säga att det är just så, men på något vis anar jag att det är så den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer tolkar ordet i "Finns det en kristen etik". Kom gärna med synpunkter på detta om ni vet mer än mig).

Utifrån det helighetsbegrepp som jag just funderade över så skulle man kanske kunna se texten som att genom att umgås med Gud så vägleder han människan att göra rätt moraliskt beslut, att det viktigaste kanske inte är att veta vad som är rätt, utan snarare att man som kristen kan vila i en förtröstan på Gud och att han kommer att hjälpa en att inse vad som är rätt. (Jag uppfattar att det är dessa tankegångar som återspeglas hos Bonhoeffer)

Fast å andra sidan kanske det lätt blir att man utifrån detta kan tänka att man inte behöver Bibeln för att fatta rätt beslut. Jag tror att Bibeln är väldigt viktig, att det bl.a. är genom den som vi får olika bilder av Gud själv och genom dessa bilder kan vi också vägledas till vad som är rätt. Då har fokus flyttats från att vi söker det som är rätt och sant till att söka efter vem Gud är, dels genom bön, men även genom läsning av Bibeln och det kanske är här som det stora i att söka först Guds rike, som det uttrycks i bönen Vår Fader, finns.

För mig leder det i dagsläget till en tanke om att allt kommer att ordna sig. Det viktigaste är inte att försöka slå fast vad som är rätt, utan att söka Gud. Sökandet ger oss tillfälliga bilder som växlar i förhållande till var vi befinner oss i livet, i vår tro (dessa tankegångar snappade jag upp när jag läste lite i boken "Själavård vid köksbordet" av Esbjörn Hagberg).

Det som skulle kunna tala mot en sådan tolkning är att andra kulturer och religioner på ett eller annat sätt ser på samma sätt i många av de frågor som rör etik och moral. Skulle de då vara dåliga människor för att de inte har rätt tro? Vilken människosyn får vi då? Kan det vara så att det finns flera vägar till Gud än enbart den kristna vägen? Visar min tolkning mer på en protestantisk människosyn än på hur det egentligen är? Hur är det egentligen? Fler frågor kan säkerligen också dyka upp.

Jag vill inte med detta inlägg hävda att de som tror på syndafallet som historisk händelse har fel. Dock blir berättelsen mer lätthanterlig och logisk för min egen del när jag tar denna utgångspunkt. Därmed inte sagt att det skett som historisk händelse eller ej. Den diskussionen lämnar jag åt andra. Jag vill bara visa på en av de tolkningsmöjligheter som finns och jag tror att det mycket väl finns människor som har just dessa tankar och hoppas därför att de inte ska se det som att jag tar åt mig äran för deras tankar. Jag tror att olika människor, oberoende av varandra, kan nå samma slutsatser. 

Många funderingar blir det och många spännande trådar att rycka i. Inget av det jag skriver är färdiga förklaringar på hur det ligger till, utan det är bara lite frågor som jag tänkt på de senaste veckorna. Kanske leder de till något som inte är bra. Kanske leder det till något som är bra. I bästa fall kanske det hjälper mig själv eller någon annan att utforska trådarna och få ytterligare en bit på plats i tavlan som är ens liv och tro. Om någon har mer välutvecklade tankar på detta tema så blir jag väldigt glad om de vill göra sina röster hörda. Frågan öppnar för svaren. Färdiga svar släcker utforskandet ock kväver människans reflektion.

Kom gärna med kommentarer på det jag skrivit. Är det något som ni finner stötande, uppmuntrande osv. och hur kan man i sådant fall gå vidare med frågorna som jag skrivit om? Gör jag mig förstådd, eller ska jag försöka finna ett mer lättillgängligt språk?

På återseende!

//David

Ett sökande efter...

Efter mycket övervägande blev det tillslut att jag hamnade här. Tidigare har jag varit skeptisk till tanken på att blogga och lämna ut hela sitt liv till omvärlden, men nu ter sig den tanken annorlunda.

Det jag ska försöka göra här är inte att försöka formulera någon färdig troslära eller livsåskådning eller människosyn, utan snara utforska de möjligheter som mötet med andra människor ger i ens eget liv när man bearbetar frågor om livet och tron. Det är mer till att uppmuntra till ett samtal, främst om teologi och hur livet relateras till detta ämne, men jag kommer även att skriva om annat som hör livet till.

Ett syfte är också att göra den teologiska diskussionen mer lättillgänglig för de som vanligtvis inte tror sig ha kunskap eller förmåga att samtala om detta. Kyrkan är ju trots allt en kyrka för folket och om det teologiska språket stänger ute de flesta människor från diskussionen kan ju teologin inte fylla att av de syften som jag finner viktigt för den, dvs. att hjälpa människor till en hållbar tro i det samhälle som nu är.

Kyrkan har ibland vissa tendenser att ställa frågan "hur ska vi få folk att komma till oss?" istället för att vända på det och fråga "hur kan vi komma till folket?". Varför kan det vara så och hur kan man ändra på det? Måste man ändra på det? En del i denna tankeprocess skulle kunna vara att tron återspeglas livet. Kanske man bör istället fråga sig om man lever ut sin tro eller om man inte gör det. Jag tror på något vis att om man lever ut sin tro istället för att prata om den (dock kan ju dessa två gå hand i hand) så kommer frågan att lösa sig av sig själv, oavsett vilken tro jag har och vilken av frågeställningarna jag utgår ifrån. Kan det vara så att man bör fråga sig "hur lever jag?" istället för att fråga hur man ska få folk till kyrkan? Visserligen måste det ju finnas något man kan komma till, dvs. olika aktiviteter, samtalsgrupper osv., så man kanske ska se lite till vad man från kyrkans håll erbjuder, men på något vis tror jag att de ändå ligger i om man har en tro som andra människor ser och känner en förundran inför eller dragningskraft till så kommer resten att lösa sig själv. Fast jag kanske är lite för naiv i min tro. Vad tycker Du?

Jag läser på religionsvetenskapliga programmet på LiU och kom då direkt från en miljö i Pingstkyrkan, men är sedan tiden jag började studera (dvs. fr. ht. ´06) aktiv i Svenska kyrkan då jag finner att den ligger närmare mig själv som människa. Jag har människor i min bekantskapskrets som kan tycka att Svenska kyrkan är "luddig" i olika frågor om vad kyrkan tror på och står för, hur man i praktiken omsätter tron, relationen mellan tro och vetenskap etc. Själv tycker jag att det ändå är så vi är som människor, ingen är den andre lik och det finns en enorm respekt för att ingen människas tro kan vara identisk med någon annan människas. Ett erkännande av vår egen mänsklighet, Du får vara den du är och gå i din egen takt. Jag upplever att det inte finns ett outtalat krav på att du måste tro precis som prästen/pastorn. Jag tillåts att växa i tro i min egen takt, ta de steg jag ska ta när jag är redo för dem. För mig ger det en helt annan hållbarhet än man får om man ständigt får veta "hur det är". Jag får pröva tron i min egen takt och se om den håller. Det ger mitt livs träd starka och djupgående rötter som gör att trädet fortfarande står kvar, även när stormar som värst. Samspelet mellan den jag är och min tro måste få ta den tid som behövs.

Förenklade "sanningar", det som andra menar är "rätt tro", kan hjälpa en människa tillfälligt, men livet kommer snart ifatt dem och då håller inte dessa sanningar ifall man inte fått reflektera över dem. Man kan läsa en bibelvers och sedan säga att det är på ett visst sätt, men när det väl gäller så kan mattan ryckas bort under ens fötter. Vad gör jag när jag i slutet av Markusevangeliet läser att tecken och under ska följa de som tror, men när jag själv ber för att en sjuk människa ska bli frisk så händer ingenting. Har jag en dålig tro, eller är jag kristen på "fel" sätt?

Och vad är egentligen ett under? Är det något övernaturligt, något som vi inte är vana att uppleva, eller är det även sådant som vi tar för givet, det som inte ses som ett under, men som är en självklarhet för att vi över huvud taget ska kunna överleva som människor?

Frågorna kan vara många och svaren svåra att få, men på något vis fick jag en mycket värdefull insikt genom en tankegång i filmen "High Fifilety" (hoppas jag stavar rätt), där huvudrollsinnehavaren ställer frågan om hur vida hans partner vill gifta sig med honom eller ej. Det som förvånade mig var att han inte var intresserad av svaret, utan av frågan. Det som klickade till inom mig och som jag ständigt återkommit till sen dess är att det är inte i svaret som vi finner livet, utan det är i frågorna. Frågorna är nyckeln till livets mysterier. Det är först när vi ställer frågan som det finns en möjlighet att få svaret, men frågan är om vi ställer rätt frågor.

Det blev ett väldigt långt inlägg för att vara det första jag gör på allvar här och mycket av det kanske är aningen ostrukturerat då jag mest bara skrivit ner tankar som kommit till mig när jag väl börjat skriva, så ni, mina kära läsare, får  hålla ha överseende med detta. Det är dock inledningen på ett samtal. Jag är jätteglad för alla kommentarer som jag kan få, så skriv gärna vad ni tycker. Det viktigaste är inte att dessa inlägg ska ses som en förklaring av hur det är, utan vara en utgångspunkt i ett samtal och därför är ju alla välkomna att bidra med sina egna tankar. Tror det ligger mycket i det som Dietrich Bonhoeffer menade: Det är i våra medmänniskor vi anar Gud. De erfarenheter och funderingar vi bär med oss hjälper andra människor att våga vända och se med nya ögon på sin egen tro och på Gud. Genom att möta andra människors tankar och världsbilder får jag nya bilder av mig själv och mitt eget liv, inte bara tron. Det är väl därför som jag fascinerats av vissa människor som jag mött, framför allt den senaste tiden. Människor som har antingen nya eller spännande infallsvinklar på livet och tron.

Nu lämnar jag skrivandet för denna gång, men återkommer snart med nya tankar och funderingar.

Allt Gott!

//David