Att en kram kan göra så mycket för en människa. Under de senaste veckorna har jag genomlevt en personlig kris som berört mitt liv, min existens och frågan om hur vida jag är älskad eller ej och ifall jag är värd att få dela mitt liv med någon eller ej har ständigt varit aktuell. På sätt och vis har jag inte känt mig så nära Gud på väldigt länge. Tanken från Psaltaren 139 om att man inte kan komma undan Gud, att Gud är ständigt närvarande, har varit en enorm tröst i de senaste sammanbrotten. Det finns någon som alltid ser mig, som är där jag är och som tröstar mig.
I situationer som dessa är det otroligt viktigt med kontakt med omvärlden. Bara det att jag igår fick en kram och inbjudan till att besöka en av mina klasskamrater gjorde mig väldigt lycklig. Direkt finner jag ett sammanhang. Det finns någon som ser mig och som tycker jag har ett värde och som vill värna om vänskapen på ett djupare plan. Det är inte en ytlig bekantskap eller ett “hej, hur mår du?” som en innehållslös artighetsfras. I denna ensamhet finns det någon som ger mig ett värde. En kram är kanske allt som behövs. Inte en vanligt kompiskram, utan istället en kram som förmedlar ett hopp och ett värde, att man är omtyckt. Det är inget som görs på släntrian.
Jag ser på samma sätt på Jesus. Evangelierna ger inte så mycket information om hur Jesus umgicks med sina vänner, lärjungarna och de som kom till honom. Vi vet inte mycket om hur vida Jesus kramade sina vänner, samtalade om djupa existentiella frågor sent in på småtimmarna etc., men vi får korta ögonblicksbilder av en människa som ger andra människor deras värde och som tar dem på allvar. En människa som inte väjer för att prata om det som kan kännas svårt.
Att beröring är viktigt vet vi idag och jag har hört någon stans att man bör kramas minst 13 gånger varje dag. Beröring är också väldigt viktigt i Bibeln. I Markusevangeliet 5:25-34 berättas det om en kvinna som lider av blödningar. Genom att hon rör vid Jesu mantel så blir hon helad. I Markusevangeliet 1:40-45 berättas det om den spetälske som blir ren när Jesus rör vid honom. Detta är bara några få exempel på när Jesus och beröring förekommer.
Det som för mig blir ännu starkare i det senare exemplet är det som vi pratade lite om på en de föreläsningar jag gick på när jag läste nytestamentlig grekiska, dvs. Mark. 5:25-34 i kombination med rituell orenhet. Om man har spetälska förklaras man enligt 3 Mos. 13:1-23 som oren och prästen ska hålla personen isolerad under en viss föreskriven tid till dess att sjukdomen gått över. Personen blir helt avskuren från sin sociala kontext (se t.ex. 4 Mos. 12:10-15). Det blir per automatik att en spetälsk under Jesu tid inte kunde komma till Templet, just pga. denna orenhet. Att gå till templet och ge de offer som är föreskrivna i Mose lag blir omöjligt och därmed blir människans gudsrelation påverkad, kanske rent av avskuren. Det som händer när Jesus rör vid den spetälske är inte bara att han får komma tillbaka till sina nära och kära, utan än viktigare: relationen med Gud återupprättas. Jesus blir då den som kommer till den som är mest utsatt för att förmedla hopp. Gud blir den som genom Jesus Kristus rör vid människan.
Ett annat möte i Bibeln som påverkat mig starkt är Lukasevangeliets berättelse om synderskan som tvättar Jesu fötter med sina tårar (Luk. 7:36-50). Åter igen är beröringen viktig. Jesus låter sig beröras av synderskan som ingen vill befatta sig med. Berättelsen talar inte om för oss varför hon kom till honom, men något måste ha fått henne att komma till Jesus, trots att hon vet vem som Jesus är hemma hos, vilka som troligtvis är där och att hon troligtvis kommer att bli föraktad för att över huvud taget visa sig där. Ändå väljer hon att komma till Jesus. Mitt i hennes liv, när allt runt omkring henne sårar hennes önskan att få komma till Jesus (Mark. 14:3-9 tillägger hur de övriga i rummet bemöter henne), en sådan situation som vi själva nog skulle känna oss som mest utlämnade och nakna i, låter Jesus henne få visa sina känslor. Han möter henne där hon är och visar omsorg om henne. Han ger henne ett värde när ingen annan ger henne det.
Det är denne Jesus som för mig framträder när jag i Joh. 14:26 läser om den helige Ande som hjälparen (Jesus är ju en del av treenigheten, precis som den helige Ande). Av det grekiska ordet parakletos ges ofta tolkningen att det är en hjälpare som företräder och hjälper i t.ex. rättegångar eller när man anklagas för något. Det som jag tycker ger lite mer dimension i det hela är den koppling som jag sett i det ord som parakletos härstammar från, dvs. parakaleo.
(Någon får rätta mig om jag nu skulle uttrycka mig helt galet och ha helt fel i mina slutsatser) Parakaleo kan bl.a. betyda att tillkalla, bedja, förmana, uppmuntra/trösta eller tala vändligt. I den koppling som jag ser mellan orden blir innebörden för mig att det är någon som bl.a. kan trösta mig när jag är anklagad. Främst brukar jag nog anklaga sig själv för mina tillkortakommanden och när jag inte finns till för människor såsom jag önskar att jag ska finnas till för dem. Då blir den helige Ande en som tröstar mig när jag anklagar mig själv för att inte leva fullt ut som jag önskar att jag skulle göra. Den helige Ande visar mig då främst på det mänskliga, att jag inte kan vara fullkomlig, utan får göra det jag kan och leva med vissheten om att det jag själv inte klarar att åstakomma det kommer Gud att hjälpa mig med.
Det är en lång process och vandringen är inte enkelt, men jag kan bit för bit få små utmaningar och uppmaningar om att ta ytterligare ett steg i min utveckling som människa tills jag kommer till mitt mål. Tänker mig på något vis att det är resan som ger målet dess mening och värde.
Det jag nu skrivit är inte ett försök att försöka slå fast något, utan är en öppning för ett samtal och det är i samtalet som dessa tankar kan utvecklas och bearbetas. De är inte på något vis färdigutvecklade teorier om hur allt hänger samman, utan är snarare fragment av det jag själv anar i tron på Kristus. Kom gärna med fler förslag, utveckla tankegångarna eller visa på problem som kan uppstå i det som jag har skrivit om. Meningen är ju som sagt inte att ge färdiga dogmer, utan att det ska ges utrymme för ett samtal mellan oss människor för att nå en djupare gemenskap mellan varandra och Gud.
Det är allt för denna gång.
På återseende
//David
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar