Om att söka det rätta på fel sätt

Då var det dags för en ny fundering.

I Genesis (1:a Mosebokens) 3:e kapitel läser vi om det som i kristen tradition omnämns som syndafallet. Många i mina gamla bekantskapskretsar har sett denna text som en rent historisk berättelse, berättelsen om hur människans gudsrelation skadades då människan valde bort livet med Gud. För min del är det inte väsentligt om hur vida det skedde så eller om det egentligen är en berättelse om något annat.

Enligt teologen Paul Tillich (i hans artikel "Den förlorade djupdimensionen") förlorade kyrkans präster och lekmän med tiden de symboliska innebörderna av Bibelns texter, vilket ledde till att texterna började tolkas mer bokstavligt och därigenom blev Bibelns berättelser och kyrkans tro ett lätt offer för naturvetenskapens framväxt.

Det får mig att börja tänka på våra gamla folksagor, som ofta haft en uppfostrande funktion. De är inte berättelser som till bokstaven är sanna, men de pekar mot en verklighet och blir därför ett verktyg i t.ex. barnuppfostran. Kan det vara huvudpoängen med Genesis 3:e kapitel? Låt mig utveckla tanken lite mer.

Människan försöker ständigt att på olika sätt ta reda på vad som är rätt och fel. Det visar sig tydligt i bl.a. den antika filosofin, upplysningsfilosofin, olika riktningar inom etiken idag, bland de som med bibelversers härledning försöker slå fast vad som är det rätta etc. Listan kan göras lång. Blir det då inte så att människan lätt kan bli upptagen av ta reda på vad som är rätt eller fel, att hon i egen kraft försöker utröna detta?

Kan det vara så att Bibeltexten visar mer på människans egenintresse i att finna svaren på egen hand istället för att låta Gud leda henne till svaren, att människan själv sträcker sig mot "den förbjudna frukten", dvs. kunskapens frukt på gott och ont, istället för att låta Gud ge henne frukten när hon är redo för den? Texten handlar då mer om vad som skiljer människan från Gud, istället för att peka på historisk fakta. Genesis 3 kanske talar mer om en huvudsynd, att rättfärdiga sig själv istället för att låta Gud rättfärdiga en människa genom Kristus.

Det kan ligga en vila i en sådan syn på livet. Jag kan visserligen försöka ta reda på vad som är rätt och fel, men det viktigaste är inte att hitta ett svar, utan att leva med Gud och söka Gud först. Tror det är ett gammalt kinesiskt talesätt (rätta mig om jag har fel) som lyder "man blir som man umgås". Man skulle kunna applicera detta talesätt på tron på Gud, dvs. att om jag umgås med Gud så tar jag bitvis till mig delar Guds karaktär. Jag tror vi kan se detta när det gäller hur människor umgås med varandra, hur en grupps mentalitet formar de enskilda individernas önskan om att passa in, eller att man i en viss grupp får en viss typ av jargong.

Blir det då så att när jag umgås med Gud, och därmed formas utav Gud, att jag får Guds "sinne". Kristna säger ofta att den helige Ande ska vägleda de kristna. Det blir ju på sätt och vis en gemenskap med Gud. Det grekiska ordet för helig (ἄγιος) kan, om jag tolkat mitt grekiska-lexikon rätt, även betyda helig i bemärkelsen "moraliskt ren" (ska inte säga att det är just så, men på något vis anar jag att det är så den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer tolkar ordet i "Finns det en kristen etik". Kom gärna med synpunkter på detta om ni vet mer än mig).

Utifrån det helighetsbegrepp som jag just funderade över så skulle man kanske kunna se texten som att genom att umgås med Gud så vägleder han människan att göra rätt moraliskt beslut, att det viktigaste kanske inte är att veta vad som är rätt, utan snarare att man som kristen kan vila i en förtröstan på Gud och att han kommer att hjälpa en att inse vad som är rätt. (Jag uppfattar att det är dessa tankegångar som återspeglas hos Bonhoeffer)

Fast å andra sidan kanske det lätt blir att man utifrån detta kan tänka att man inte behöver Bibeln för att fatta rätt beslut. Jag tror att Bibeln är väldigt viktig, att det bl.a. är genom den som vi får olika bilder av Gud själv och genom dessa bilder kan vi också vägledas till vad som är rätt. Då har fokus flyttats från att vi söker det som är rätt och sant till att söka efter vem Gud är, dels genom bön, men även genom läsning av Bibeln och det kanske är här som det stora i att söka först Guds rike, som det uttrycks i bönen Vår Fader, finns.

För mig leder det i dagsläget till en tanke om att allt kommer att ordna sig. Det viktigaste är inte att försöka slå fast vad som är rätt, utan att söka Gud. Sökandet ger oss tillfälliga bilder som växlar i förhållande till var vi befinner oss i livet, i vår tro (dessa tankegångar snappade jag upp när jag läste lite i boken "Själavård vid köksbordet" av Esbjörn Hagberg).

Det som skulle kunna tala mot en sådan tolkning är att andra kulturer och religioner på ett eller annat sätt ser på samma sätt i många av de frågor som rör etik och moral. Skulle de då vara dåliga människor för att de inte har rätt tro? Vilken människosyn får vi då? Kan det vara så att det finns flera vägar till Gud än enbart den kristna vägen? Visar min tolkning mer på en protestantisk människosyn än på hur det egentligen är? Hur är det egentligen? Fler frågor kan säkerligen också dyka upp.

Jag vill inte med detta inlägg hävda att de som tror på syndafallet som historisk händelse har fel. Dock blir berättelsen mer lätthanterlig och logisk för min egen del när jag tar denna utgångspunkt. Därmed inte sagt att det skett som historisk händelse eller ej. Den diskussionen lämnar jag åt andra. Jag vill bara visa på en av de tolkningsmöjligheter som finns och jag tror att det mycket väl finns människor som har just dessa tankar och hoppas därför att de inte ska se det som att jag tar åt mig äran för deras tankar. Jag tror att olika människor, oberoende av varandra, kan nå samma slutsatser. 

Många funderingar blir det och många spännande trådar att rycka i. Inget av det jag skriver är färdiga förklaringar på hur det ligger till, utan det är bara lite frågor som jag tänkt på de senaste veckorna. Kanske leder de till något som inte är bra. Kanske leder det till något som är bra. I bästa fall kanske det hjälper mig själv eller någon annan att utforska trådarna och få ytterligare en bit på plats i tavlan som är ens liv och tro. Om någon har mer välutvecklade tankar på detta tema så blir jag väldigt glad om de vill göra sina röster hörda. Frågan öppnar för svaren. Färdiga svar släcker utforskandet ock kväver människans reflektion.

Kom gärna med kommentarer på det jag skrivit. Är det något som ni finner stötande, uppmuntrande osv. och hur kan man i sådant fall gå vidare med frågorna som jag skrivit om? Gör jag mig förstådd, eller ska jag försöka finna ett mer lättillgängligt språk?

På återseende!

//David