En tanke som då kommer till mig är följande: Är Gud beroende av att vi, som kristna, lyder Hans röst för att Han ska kunna verka i världen? (Ja, jag vet att jag inte tar hänsyn till genusproblematiken och det politiskt korrekta...)
En sådan syn på Gud och Guds handlande i världen idag leder ju till en gudsbild som är beroende av den kristna människan. Hon måste få uppenbarelsen och kallelsen och om hon inte hörsammar den så kan Gud inte göra något. Gud blir handlingsförlamad om ingen tar den kallelsen på allvar. Kanske kan det leda till att man ser det som ett nödvändigt tvång att man måste missionera och se till att alla ska få höra talas om Kristus, för det är ju ändå på den enskilde kristnes ansvar att se till att Guds ord om frälsning, genom Kristus, når ut till alla och den kristne bär ansvar för att många människor inte nås av evangelium innan deras död inträder. Eller så kanske det tar sig uttrycket att Gud inte kan hjälpa de som Han vill hjälpa, därför att de kristna som han sänder inte hör sin kallelse och till de nödställdas undsättning blir omintetgjord, vilket blir en börda som den enskilde kristne får bära. Det ända som kan rädda henne från denna negativa och nedtyngande börda är tilliten till Guds löfte om förlåtelse för vår egen otillräcklighet.
Nu vet jag inte om jag har rätt eller fel i min tolkning av Bonhoeffer och det är ju mycket utifrån den tolkningen som jag ställer frågan. Nu behöver dock denna tolkning inte ta sig så extrema uttryck som jag just beskrivit, men steget kanske inte är långt till den ytterlighet som jag skrivit om.
Ska vi försöka se problemet från en annan synvinkeln nu?
Man kanske tänker att om man inte hör Guds kallelse så kommer man ju aldrig att gå ur båten (som får symbolisera ens gamla liv) för att komma till Kristus. Vad händer då med mig om jag, trots att jag hört kallelsen (i likhet med liknelsen om såningsmannen i Matt. 13:1-23), men av en eller annan orsak inte tar kallelsen på allvar och lever i den, dvs. att man kanske lever i ständiga tvivel om huruvida det är Guds vilja som man följer eller ej?
Visserligen kanske liknelsen mer ska ses som en enkel förklaring till att om alla människor inte kommer att ta erbjudandet om Evangelium på det allvar som man kanske önskar att de skulle göra och att man därför, om man ägnar sig åt någon form av mission, inte ska oroa mig allt för mycket om människor, trots mitt vittnesbörd om Jesus, inte tar emot Jesus. Jag kan ju inte göra mer än jag kan göra och då är det är upp till Gud att lösa resten.
Vi går tillbaka till den tolkning som jag först vidrörde. Man kanske tänker sig att "ifall jag inte kommer att hörsamma kallelsen så kommer jag inte att vara i Guds gemenskap". Man har en rädsla för att tillhöra den kategori människor som liknelsen om de tio jungfrurna (Matt. 25:1-13) berör och detta leder kanske till att man kanske dömer sig själv utifrån de krav som man kanske upplever att Gud, genom Bibeln, ställer på en själv. Man kanske anser att "jag är dömd till helvetet, därför att jag inte vågar lite fullt ut på Guds kallelse".
Hur bemöter man en sådan syn på sig själv, Gud och människan?
När jag funderar lite så slår det mig att det kanske finns en lösning på några av frågorna jag väckt i en av de Bibelpassager (Matt. 22:1-14) där Jesus uttryckligen är väldigt exklusiv. Det står att "många är kallade, men få är utvalda" i vers 14. Intressant nog är det ju inte "alla" som är kallade, utan "många". Kan man tänka sig att kallelsen inte når ut till vissa människor och att de därför inte kan uteslutas från det eviga livet om de inte aldrig fått erbjudandet? Kan det då vara så att det finns flera vägar till Gud? Kan Gud vara så kärleksfull att det inte är kört, även fast man inte nåtts av Evangelium?
Vi går vidare. Vad kan man säga om de som hör kallelsen, men inte vill ta den till sig? Kan man säga de liknelser som Jesus ger främst rör de som tror sig ha allt rätt ställt med Gud, dvs. de som rättfärdigar sig själva, att det innebär att man, genom att sätta allt för stor tilltro till att man själv lever i "sanningen", kanske förblindas av sina egna, högfärdiga tankar, vilket kommer att stjäla det som Gud sår i ens hjärta? Då kanske det kunde innebära att det inte ligger i huruvida man har "rätt" form av kristen tro, utan i hur man förhåller sig till sin egen tro. Ett ständigt medvetande om att man inte har alla svar och att man ständigt är hänvisad till Guds nåd, att leva med hoppet om att Gud, i Kristus, har förlåtit en ens synder. Det ständiga ifrågasättandet om huruvida man gör rätt eller ej kanske då blir en indikation om att man inte säger sig äga hela sanningen, men att man lever i hoppet om Guds nåd och frälsning och därmed kommer ett steg närmare svaret på sin fråga, vilket kanske innebär att man, trots att man har svårt med vissa passager i Bibeln och att man lätt dömer sig själv, kan jubla av glädje.
Svaret är Jesus, men hur vill man tolka svaret? Och hur ställer vi frågan? Är frågan rätt ställd? Som man frågar får man svar...
För övrigt: Åkesson översätter det grekiska ordet för evighet till tidsålder i sin översättning av NT, då grundordet kan betyda samma både evighet och tidsålder. Kan det då finnas stöd för en tanke om att den kommande evigheten, som den kristna traditionen lever i, egentligen handlar om en tidsbegränsad period, där det blir att den eld som man får brinna i, om man inte följer Guds vilja, enbart är en form ar reningsprocess, en skärseld? Ska man ge tolkningsföreträde åt traditionen, eller ska man ge tolkningsföreträde åt den linje som verkar mer human i de flesta människor öron? Vad tycker ni?
Allt Gott!!
//David
1 kommentar:
Mycket av det Du skriver är jätteinttressant. Måste fundera lite men återkommer.
Bara en kommentar om de tio flickorna med lamporna. Jag tycker att de med olja skulle ha delat med sig, och jag hoppas att jag gör det när jag har tillgång till denna olja, samt känner ett behov att få sno lite av nån när min inte räcker.
FAst det här var ju en så ogenomtänkt och oteologiskt att både Du och dina övriga läsare förmodligen får utslag; Ber i så falla uräkt för detta.
Allt gott till er Alla PJ
Skicka en kommentar