Vad innebär frälsning/räddning?

Hejsan!

För att det inte ska dröja så långt mellan inläggen och för att jag inte har så mycket tid att blogga (i och med omtentaplugg) funderar jag lite på vad det finns för tankar om frälsningen.

Vad har ni för tankar?

Vad blir man frälst ifrån? Gäller frälsningen bara det som berör livet efter döden, eller är det något som finns och kan upplevas här och nu? Det finns ju en uppsjö av frågor som berör detta ämne.

Även om man kan diskutera detta ämne länge vill jag lämna en liten tanke, dvs. att jag bl.a. tror att frälsningen är något som berör livet just nu, lika mycket som det berör livet efter döden. Jesu mission gick ju ut till de fattiga och utstötta, till de oänskade i samhället. Det Jesus gör är bl.a. att ge dessa människor ett upprättat människovärde: Man är älskad av Gud sådan man är. Det är något som berör en människa nu, i detta liv, men det sträcker sig även längre än själva livet, från livet till evigheten. Guds kärlek är starkare än döden.

Allt gott tills vidare!
//David

Överlåtelsen...

Halleluja!

För en gångs skull tänker jag inte skriva speciellt långt, utan bara kasta ut några frågor (och jag menar det den här gången).

Vad innebär det att överlåta sig till Gud och hur går överlåtelsen till?

Överlåter man sig till Gud när man väljer att leva ut den människa som man är? 

Tänker mig att Gud har ju ändå skapat alla människor och lagt ner en längtan efter vissa saker, olika egenskaper etc., så varför skulle man då förneka sig själv ifall man ska överlåta sig till Gud? Ifall det skulle kunna vara på det viset, hur skulle det då hänga ihop med de brister som varje människa har och böjelser att göra det som man själv anser är synd?

Vad finns det mer för tankar på detta tema?

Allt Gott!

//David

Försenade reflektioner...

I vanlig ordning är det alltid saker som händer när man åker till eller från Sthlm Central. Dagens (eller kanske snarare gårdagens händelser) var att det X2000-tåg jag skulle åka med till Linköping, som skulle avgått vid 19.55, blev försenat (pga. en nedriven kontaktledning samt ett fel på spårväxeln i GBG, vilket medförde en olycka där nere) och jag kom till Linköping vid 23.39, vilket var drygt 2h senare än beräknat och tack vare att jag lade mitt liv i SJ:s händer resulterade det i att jag inte kunde sluta upp med mina vänner som skulle dansa salsa på L`Orient under kvällen. Dock får man göra det bästa av situationen och när man inte vet vad som händer, när man kommer fram osv. så utnyttjar man sina rättigheter (formulerade i SJ:s resegaranti) och hämtar en värdekupong för att kunna få avnjuta en kaffe och en croisant (rätt stavat?) och enbart behöva betala 3:- för dessa och samtidigt rycka på axlarna och försöka tänka på att, då jag inte kan göra något åt eländet, är det lika bra att försöka göra det bästa av situationen.

Det jag kom att tänka på när jag sedan satt på tåget var den syn på kristendomen och det kristna livet som en del människor kan ge uttryck för. (Dock är det en syn som jag aldrig velat ställa mig bakom)

Jag tänkte att tåget är försenat och därmed har jag rätt att hämta ut min kaffe. Samma fenomen kan förekomma i den kristna världen. Tänker på de tillfällen när jag för några år sedan hörde kristna tala om bibeln och dess löften. Situationen var den att några vänner hade lyssnat på en undervisning om att Gud vill ge de kristna "favör", att de kristna får en särställning i denna värld. Enligt en sådan syn så har Gud, i bibeln, gett de kristna löften som varje kristen "har rätt att begära från Gud". (Liknande "Jesus-är-jultomte"-teologi kan man få om man vill läsa Matt. 18:19 väldigt bokstavligt, men vad händer om jag inte får det som vi kommer överens om att be för? Har jag en dålig tro då...? "Gud, ge mig ett nytt jobb, men låt mig sitta still i min stol och vänta på att arbetsgiveren ringer upp mig..." och så började den kristne förvänta sig att det skulle flyga stekta sparvar in i munnen på honom...)

(Detta påminner mig lite om delar av den Katolska Kyrkans teologi som växte fram under medeltiden, dvs. där tankegången gick ut på att de heliga apostlarna och helgonen med sina goda gärningar hade samlat skatter i den skattkista som finns i himlen och kyrkan, som förvaltare av tron och sakramenten, har möjlighet att hämta ut skatterna från det himmelska och fördela dessa över världens kristna, dvs. om de betalade avlat till kyrkan (jmf. Matt. 6:19-21, Matt. 19:21, Luk. 12:33-34). Det var bl.a. detta som Luther kom att vända sig emot i sin kritik av kyrkan.)

I den situation jag kom att tänka på när jag satt på tåget så hade mina vänner parkerat bilen och inte betalat parkeringsavgiften. Om de menade att de hade rätt att göra så eller ej, utifrån sin tro och den undervisning de nyligen hade lyssnat på, ska jag låta vara osagt, men genast kom tanken till mig hur Jesus agerade i liknande situationer.

I Matt. 17:24-27 möter vi Jesus och Petrus. Petrus får frågan från de som tar in tempelskatten om hur vida Jesus betalar tempelskatten eller ej, en fråga som Petrus besvarar jakande. När Petrus sen kommer till Jesus frågar Jesus vilka som världens kungar tar uppskatt utav (utav sina söner eller utav andra). När Petrus besvarat frågan med att sönerna inte beskattas så säger Jesus att sönerna då blir fria från beskattning, vilket man kan ana menas med att Jesus, som är Guds son, inte behöver betala skatt, då skatten tillfaller Gud. Jesus avslutar med att be Petrus att dra upp en fisk och ta myntet, som finns i fisken, för att sedan betala tempelskatten med den så att de inte ska stöta sig med de som tar in tempelskatten.

Jag tänker mig att berättelsen kan tolkas på några olika sätt. Å ena sidan kan det bli en bild av att man som kristen med bestämdhet kan hävda att man är befriad från alla krav som ställs på människor som leve "i världen". Jag skulle enligt en sådan tolkning kunna hävda att jag inte behöver betala skatt, p-avgifter, TV-licens osv. Jag tror att om man väljer en sådan ståndpunkt så får man nästan tolka det som att Jesus väljer att gå skatteindrivarna till mötes, kanske för att han vid detta tillfälle inte orkar gräla med skattmasen om att han är befriad från de religiösa kraven som i detta fall rör tempelskatt (se bl.a. Neh. 10:32f).

Å andra sidan skulle man kunna hävda att man visserligen inte inte behöver betala skatten, att man som kristen är befriad från alla världens krav, men att man bör betala det som samhället kräver för att inte stöta sig med dem. En sådan tolkning får stöd i bl.a. Rom. 13:1-7, Matt. 22:15-22 (parallell Luk. 20:19-26).

(Det finns säkert några ytterligare tolkningar man kan göra, men jag stannar vid dessa.)

Vet inte vad ni tycker är den bästa hållningen, men själv tilltalas jag mer av den senare. Dock kan den senare tolkningen leda till problem om man vill tolka den i ljuset av Rom. 13:1-7 (Luther hävdade väl starkt att skrift ska tolka skrift?). Är det verkligen så att all överhet är av Gud och att den ska lydas blint? Luthers tvåregimenteslära, dvs. läran om att Gud styr de kristna medelst Kristi nåd och lag och världen medelst statsmakten/överheten, vars uppgift är att bringa lag och ordning i en värld som annars skulle förfalla omgående (skulle jag misstolkat den får ni gärna rätta mig), bygger på denna tankegång utifrån just Rom. 13:1-7, varpå den tenderar att bli väldigt konservativ. Samma konservatism kan uppstå även om man inte accepterar tvåregimentsläran men vill underordna sig Rom. 13:1-7 som en normativ skriftpassage (obs. med 'normativ' passage menar jag då man anser att passagen utgör en grundbult i ens kristna liv och världsuppfattning och fortsättningen av detta inlägg bygger på att man anser att Rom. 13:1-7 är just 'normativ' för den kristna läran och inte kan överridas av andra bibelpassager).

Faran ligger i att man, oavsett om man sluter sig till enbart Rom. 13:1-7 eller omfamnar hela tvåregimentsläran, genom detta skulle kunna legitimera ett system liknande det som nazisterna byggde upp i Tyskland. Dock tror jag det är sällan det går så pass långt som det gjorde vid det tillfället, men om man tolkar det som att all överhet är av Gud så är det ju inte helt otänkbart att man skulle kunna se Hitler som överhet och därmed legitimera det sätt som han valde att försöka bringa ordning i Tyskland.

Låter man Rom. 13:1-7 stå som norm före andra passager i bibeln så blir de passager som talar om att man ska hjälpa de svaga och kämpa mot orättvisor i samhället helt förlamade.

Vart vill jag komma med detta? Mest vill jag ju veta vad ni anser om detta dilemma. Hur ser ni på saken? Finns det andra spännande eller svåra problem som kan uppstå i tolkningen av dessa texter?

Själv tror jag att man helt enkelt måste låta vissa bibeltexter få peka ut riktningen och att andra passager i bibeln får bli tillägg som kan användas så länge de inte står i strid med det som man uppfattar som bibelns kärnbudskap. Här tycker jag personligen att det dubbla kärleksbudet (Matt. 22:37f) och den gyllene regeln (Matt. 7: 12) borde komma väldigt högt, då jag tycker att alla människor, oavsett religion, kön, sexuell läggning, etnisitet osv. har precis samma värde och därmed bör behandlas lika så långt det bara är möjligt (dock går det ju att länge diskutera vad som är 'lika behandling'. För övrigt skulle det nog vara lite intressant att studera likheter och skillnader mellan olika bibelpassager och John Rawls rättviseteorier).

Det var allt för denna gång. Allt gott tills vidare!

//David

Varför denna ständiga strävan att systematisera teologin?

Varför har kristna sedan kristendomens begynnelse ständigt haft en strävan att systematisera det osystematiserbara?

I forntiden hade vi kyrkofäderna med bl.a. Augustinus. Under medeltiden hade vi skolastiker som Thomas av Aquino. Luther kom med sin reformatoriska teologi på 1500-talet. I modern tid har vi sett teologer som Paul Tillich, Dietrich Bonhoeffer och Jürgen Moltmann. Dessa människor har ägnat stora delar av sitt liv för att systematisera den kristna teologin, dvs. försöka finna logiken, mönstret, i kristendomen. Detta trots att kristendomen i sitt väsen inte går att systematisera. Alla teologer drar ju olika slutsatser på hur tron hänger samman. Ändå finns det ju sådant som kan ses som en röd tråd: relationen mellan Gud och människa upprättas i och genom Kristus, Guds frälsningsplan som följer genom bibeln, relationen mellan människor osv.

På något vis får jag ibland intrycket av att många av dessa teologer ägnar så mycket tid åt att försöka beskriva kristendomen att det inte blir att de hinner leva ut den och att dagens teologiska reflektion, som främst sker i universitetsvärlden, sker med ett sådant språk som vanliga människor knappt förstår, vilket gör dem beroende av präster och teologer som måste förklara hur tron hänger ihop. Kan bara beklaga mig att jag själv ofta väljer det mer avancerade språkbruket just för att det är det jag använder till vardags, men hur ska man då kunna omvandla det avancerade så att det blir lättilgängligt?

Visserligen tror jag att det kan behövas att strukturera lite i tron för att få en förståelse för vad som ska förkunnas och att många kristna känner ett behov att veta hur tron hänger samman för att de ska kunna känna en trygghet i att leva den kristna tron i sitt eget vardagsliv. Dock kan ju konsekvensen också bli att den vanliga kyrkobesökaren inte förstår vad teologer och präster säger, vilket i vissa fall kanske leder till att människor enbart går i kyrkan vid Jul och Påsk.

Vad har ni för tankar på detta område?

Allt gott!

//David

En utmaning...

I helgen var till Sthlm och skulle ta mig från Högdalen till T-centralen via T-banan. På perrongen ser jag en dam i 55/60-årsåldern som verkade vara lite märklig. Misstankarna bekräftades dels när hon högljutt påvisar för alla att det är fel stationer som ropas ut i högtalarsystemet och att man inte skulle lita på den rösten (tror att felet berodde antagligen på att lokföraren hade angett fel riktning i den dator som styr linjeutropen, men har dock ingen kunskap att tala om hur det faktiskt ligger till). Efter att felet blivit åtgärdat och det bara var några stationer kvar tills jag ska kliva av så sätter damen igång med en domedagsförkunnelse och uppmanar alla syndare i tågvagnen att de måste omvända sig till Herren Jesus om de inte ska gå evigt förlorade och att världen ser ut som den gör för att människorna inte vill omvända sig från sin synd. Detta varvas med utdragna sångliknande halleluja- och Jesus-utrop. En tid efter att jag klivit av så ser jag henne gå utmed Drottninggatan och förkunnar sitt budskap och ännu lite senare på dagen, när jag sitter i en kyrkbänk i St:a Clara kyrka, hör hennes rop utanför kyrkan.

Några frågor som kommer till mig som rör detta är:

- Om man ska missionera, hur bör det då ske?

- Hur kan denna dam relateras till GT:s profeter?

Vet inte vad ni tänker, men för mig har mission kommit att innebära att leva det kristna livet. Dock tror jag ingen människa kan säga sig ha funnit ut hur man ska leva detta liv, då detta kan diskuteras i oändlighet och jag tror att vi som rör oss i kyrkliga kretsar har mött många olika åsikter om dessa ämnen (mission och det kristna livet). Det som mission har kommit att betyda för mig är att jag lever i vissheten om att jag är beroende av Guds kärlek och nåd och att jag, då jag fått erfara nåden, lever ut min tro på Gud (där med inte sagt att ett sätt är "mer rätt" än ett annat). För mig handlar det om att det är genom att leva min tro som jag vittnar om Gud och därmed blir mitt liv missionerande i sig själv, även fast det inte innebär att jag försöker omvända de människor jag möter, utan att det kanske är mitt förhållningssätt till livet och hur jag bemöter mina medmänniskor som spelar roll. Jag lever mitt liv och det räcker. Jag har svårt att tro att människor kommer att bli omvända genom att jag, med en logisk argumentation, redogör för varför människor ska tro på Gud och att jag på det förväntar mig att de som hör mig ska omvända sig. Den gamla tanken om att ett barn gör som sina föräldrar gör och inte som föräldrarna säger gör sig påmind. Jag tror inte att det är genom att prata om kristendomen som folk kommer till tro på Gud , utan att det handlar om hur jag själv lever ut min tro.

Hur ser ni på mission?

Den andra jag undrar över är hur profeterna GT togs emot av sin samtid och hur människor med dessa samhällskritiska åsikter eller domedagsförkunnelser tas emot i dagens samhälle. Folket i den gammaltestamentliga kontexten blev med största sannolikhet rasande över att höra profeternas förkunnelse om hur folket levde ut sin tro och att de pga. detta slog ihjäl profet efter profet. Gör vi på samma sätt idag, fast med mer sofistikerade sätt? Nu låter det för mig väldigt märkligt om denna människa skulle vara utsänd som profet i vår tid, med tanke på det sätt som hon förde fram sitt budskap på, men tanken finns ändå på hur vi tänker om de människor som förkunnar något som vi av en eller annan anledning inte känner oss bekväma med att lyssna på.

För att knyta an till några vänners funderingar:

I GT säger sig vissa människor ha fått ett budskap direkt ifrån Gud och detta förkunnas för omvärlden, som inte tar emot det. Hundratals år senare kanoniseras detta budskap. Dessa texter bygger vi sedan en förkunnelse utifrån. Om någon idag skulle säga sig ha fått en uppenbarelse från Gud och att det skett på liknande sätt som det skedde i de bibliska texterna så kommer samhället antagligen se dem som psyksjuka och spärra in dem på psyket, oavsett om det är ett budskap som utgått från Gud eller ej. Hur behandlar vi de människor vi möter som kommer med sådana budskap?

Allt Gott!

//David

Bekännelser...

I mitt skrivande inser jag att jag ständigt vill försöka fullfölja de trådar som jag lägger ut, istället för att bara väcka frågorna och ge läsaren större möjlighet att tolka frågorna och kanske ge andra "svar" än de som jag skriver om.

På något vis blir det alltid en längtan att skriva när jag väl börjat. Jag skriver en liten tanke och så vattnas det väldigt mycket i min mun om att börja vrida och vända på frågorna.

Kanske ska jag bara lägga ut frågorna och sen, i kommentaren, kommentera mig själv.

Vad tycker ni?

Några jag pratat med tycker ju att jag skriver för mycket, så det kanske blir bättre om jag gör på det viset.

Nåja, det ordnar väl sig i slutändan.

Allt Gott!!

//David

Lite tankar rörande kallelsen...

I boken Efterföljelse talar Bonhoeffer (om jag tolkat honom rätt) om att man endast kan gå i tro och leva det kristna livet om man blir kallad av Kristus och väljer att blint hörsamma och lyda kallelsen, att lydnaden till Kristus är en av de centralaste pelarna i kristen tro. Han använder då bl.a. Petrus vandring på vattnet som symbol för det. Anledningen till att Petrus kan gå ut på vattnet är att Jesus ger honom en order om att han ska komma till Honom. Detta är Petrus medveten om, vilket innebär att Petrus, som vill vara med Jesus, ber om att få ordern att komma ut på vattnet, för att Petrus är medveten om att han inte kommer att kunna gå på vattnet om Jesus inte beordrar honom att göra det och att han därmed måste lyda för att Guds verksamhet i världen ska kunna genomföras.

En tanke som då kommer till mig är följande: Är Gud beroende av att vi, som kristna, lyder Hans röst för att Han ska kunna verka i världen? (Ja, jag vet att jag inte tar hänsyn till genusproblematiken och det politiskt korrekta...)

En sådan syn på Gud och Guds handlande i världen idag leder ju till en gudsbild som är beroende av den kristna människan. Hon måste få uppenbarelsen och kallelsen och om hon inte hörsammar den så kan Gud inte göra något. Gud blir handlingsförlamad om ingen tar den kallelsen på allvar. Kanske kan det leda till att man ser det som ett nödvändigt tvång att man måste missionera och se till att alla ska få höra talas om Kristus, för det är ju ändå på den enskilde kristnes ansvar att se till att Guds ord om frälsning, genom Kristus, når ut till alla och den kristne bär ansvar för att många människor inte nås av evangelium innan deras död inträder. Eller så kanske det tar sig uttrycket att Gud inte kan hjälpa de som Han vill hjälpa, därför att de kristna som han sänder inte hör sin kallelse och till de nödställdas undsättning blir omintetgjord, vilket blir en börda som den enskilde kristne får bära. Det ända som kan rädda henne från denna negativa och nedtyngande börda är tilliten till Guds löfte om förlåtelse för vår egen otillräcklighet.

Nu vet jag inte om jag har rätt eller fel i min tolkning av Bonhoeffer och det är ju mycket utifrån den tolkningen som jag ställer frågan. Nu behöver dock denna tolkning inte ta sig så extrema uttryck som jag just beskrivit, men steget kanske inte är långt till den ytterlighet som jag skrivit om.

Ska vi försöka se problemet från en annan synvinkeln nu?

Man kanske tänker att om man inte hör Guds kallelse så kommer man ju aldrig att gå ur båten (som får symbolisera ens gamla liv) för att komma till Kristus. Vad händer då med mig om jag, trots att jag hört kallelsen (i likhet med liknelsen om såningsmannen i Matt. 13:1-23), men av en eller annan orsak inte tar kallelsen på allvar och lever i den, dvs. att man kanske lever i ständiga tvivel om huruvida det är Guds vilja som man följer eller ej?

Visserligen kanske liknelsen mer ska ses som en enkel förklaring till att om alla människor inte kommer att ta erbjudandet om Evangelium på det allvar som man kanske önskar att de skulle göra och att man därför, om man ägnar sig åt någon form av mission, inte ska oroa mig allt för mycket om människor, trots mitt vittnesbörd om Jesus, inte tar emot Jesus. Jag kan ju inte göra mer än jag kan göra och då är det är upp till Gud att lösa resten.

Vi går tillbaka till den tolkning som jag först vidrörde. Man kanske tänker sig att "ifall jag inte kommer att hörsamma kallelsen så kommer jag inte att vara i Guds gemenskap". Man har en rädsla för att tillhöra den kategori människor som liknelsen om de tio jungfrurna (Matt. 25:1-13) berör och detta leder kanske till att man kanske dömer sig själv utifrån de krav som man kanske upplever att Gud, genom Bibeln, ställer på en själv. Man kanske anser att "jag är dömd till helvetet, därför att jag inte vågar lite fullt ut på Guds kallelse".

Hur bemöter man en sådan syn på sig själv, Gud och människan?

När jag funderar lite så slår det mig att det kanske finns en lösning på några av frågorna jag väckt i en av de Bibelpassager (Matt. 22:1-14) där Jesus uttryckligen är väldigt exklusiv. Det står att "många är kallade, men få är utvalda" i vers 14. Intressant nog är det ju inte "alla" som är kallade, utan "många". Kan man tänka sig att kallelsen inte når ut till vissa människor och att de därför inte kan uteslutas från det eviga livet om de inte aldrig fått erbjudandet? Kan det då vara så att det finns flera vägar till Gud? Kan Gud vara så kärleksfull att det inte är kört, även fast man inte nåtts av Evangelium?

Vi går vidare. Vad kan man säga om de som hör kallelsen, men inte vill ta den till sig? Kan man säga de liknelser som Jesus ger främst rör de som tror sig ha allt rätt ställt med Gud, dvs. de som rättfärdigar sig själva, att det innebär att man, genom att sätta allt för stor tilltro till att man själv lever i "sanningen", kanske förblindas av sina egna, högfärdiga tankar, vilket kommer att stjäla det som Gud sår i ens hjärta? Då kanske det kunde innebära att det inte ligger i huruvida man har "rätt" form av kristen tro, utan i hur man förhåller sig till sin egen tro. Ett ständigt medvetande om att man inte har alla svar och att man ständigt är hänvisad till Guds nåd, att leva med hoppet om att Gud, i Kristus, har förlåtit en ens synder. Det ständiga ifrågasättandet om huruvida man gör rätt eller ej kanske då blir en indikation om att man inte säger sig äga hela sanningen, men att man lever i hoppet om Guds nåd och frälsning och därmed kommer ett steg närmare svaret på sin fråga, vilket kanske innebär att man, trots att man har svårt med vissa passager i Bibeln och att man lätt dömer sig själv, kan jubla av glädje.

Svaret är Jesus, men hur vill man tolka svaret? Och hur ställer vi frågan? Är frågan rätt ställd? Som man frågar får man svar...

För övrigt: Åkesson översätter det grekiska ordet för evighet till tidsålder i sin översättning av NT, då grundordet kan betyda samma både evighet och tidsålder. Kan det då finnas stöd för en tanke om att den kommande evigheten, som den kristna traditionen lever i, egentligen handlar om en tidsbegränsad period, där det blir att den eld som man får brinna i, om man inte följer Guds vilja, enbart är en form ar reningsprocess, en skärseld? Ska man ge tolkningsföreträde åt traditionen, eller ska man ge tolkningsföreträde åt den linje som verkar mer human i de flesta människor öron? Vad tycker ni?

Allt Gott!!

//David