Det jag ska försöka göra här är inte att försöka formulera någon färdig troslära eller livsåskådning eller människosyn, utan snara utforska de möjligheter som mötet med andra människor ger i ens eget liv när man bearbetar frågor om livet och tron. Det är mer till att uppmuntra till ett samtal, främst om teologi och hur livet relateras till detta ämne, men jag kommer även att skriva om annat som hör livet till.
Ett syfte är också att göra den teologiska diskussionen mer lättillgänglig för de som vanligtvis inte tror sig ha kunskap eller förmåga att samtala om detta. Kyrkan är ju trots allt en kyrka för folket och om det teologiska språket stänger ute de flesta människor från diskussionen kan ju teologin inte fylla att av de syften som jag finner viktigt för den, dvs. att hjälpa människor till en hållbar tro i det samhälle som nu är.
Kyrkan har ibland vissa tendenser att ställa frågan "hur ska vi få folk att komma till oss?" istället för att vända på det och fråga "hur kan vi komma till folket?". Varför kan det vara så och hur kan man ändra på det? Måste man ändra på det? En del i denna tankeprocess skulle kunna vara att tron återspeglas livet. Kanske man bör istället fråga sig om man lever ut sin tro eller om man inte gör det. Jag tror på något vis att om man lever ut sin tro istället för att prata om den (dock kan ju dessa två gå hand i hand) så kommer frågan att lösa sig av sig själv, oavsett vilken tro jag har och vilken av frågeställningarna jag utgår ifrån. Kan det vara så att man bör fråga sig "hur lever jag?" istället för att fråga hur man ska få folk till kyrkan? Visserligen måste det ju finnas något man kan komma till, dvs. olika aktiviteter, samtalsgrupper osv., så man kanske ska se lite till vad man från kyrkans håll erbjuder, men på något vis tror jag att de ändå ligger i om man har en tro som andra människor ser och känner en förundran inför eller dragningskraft till så kommer resten att lösa sig själv. Fast jag kanske är lite för naiv i min tro. Vad tycker Du?
Jag läser på religionsvetenskapliga programmet på LiU och kom då direkt från en miljö i Pingstkyrkan, men är sedan tiden jag började studera (dvs. fr. ht. ´06) aktiv i Svenska kyrkan då jag finner att den ligger närmare mig själv som människa. Jag har människor i min bekantskapskrets som kan tycka att Svenska kyrkan är "luddig" i olika frågor om vad kyrkan tror på och står för, hur man i praktiken omsätter tron, relationen mellan tro och vetenskap etc. Själv tycker jag att det ändå är så vi är som människor, ingen är den andre lik och det finns en enorm respekt för att ingen människas tro kan vara identisk med någon annan människas. Ett erkännande av vår egen mänsklighet, Du får vara den du är och gå i din egen takt. Jag upplever att det inte finns ett outtalat krav på att du måste tro precis som prästen/pastorn. Jag tillåts att växa i tro i min egen takt, ta de steg jag ska ta när jag är redo för dem. För mig ger det en helt annan hållbarhet än man får om man ständigt får veta "hur det är". Jag får pröva tron i min egen takt och se om den håller. Det ger mitt livs träd starka och djupgående rötter som gör att trädet fortfarande står kvar, även när stormar som värst. Samspelet mellan den jag är och min tro måste få ta den tid som behövs.
Förenklade "sanningar", det som andra menar är "rätt tro", kan hjälpa en människa tillfälligt, men livet kommer snart ifatt dem och då håller inte dessa sanningar ifall man inte fått reflektera över dem. Man kan läsa en bibelvers och sedan säga att det är på ett visst sätt, men när det väl gäller så kan mattan ryckas bort under ens fötter. Vad gör jag när jag i slutet av Markusevangeliet läser att tecken och under ska följa de som tror, men när jag själv ber för att en sjuk människa ska bli frisk så händer ingenting. Har jag en dålig tro, eller är jag kristen på "fel" sätt?
Och vad är egentligen ett under? Är det något övernaturligt, något som vi inte är vana att uppleva, eller är det även sådant som vi tar för givet, det som inte ses som ett under, men som är en självklarhet för att vi över huvud taget ska kunna överleva som människor?
Frågorna kan vara många och svaren svåra att få, men på något vis fick jag en mycket värdefull insikt genom en tankegång i filmen "High Fifilety" (hoppas jag stavar rätt), där huvudrollsinnehavaren ställer frågan om hur vida hans partner vill gifta sig med honom eller ej. Det som förvånade mig var att han inte var intresserad av svaret, utan av frågan. Det som klickade till inom mig och som jag ständigt återkommit till sen dess är att det är inte i svaret som vi finner livet, utan det är i frågorna. Frågorna är nyckeln till livets mysterier. Det är först när vi ställer frågan som det finns en möjlighet att få svaret, men frågan är om vi ställer rätt frågor.
Det blev ett väldigt långt inlägg för att vara det första jag gör på allvar här och mycket av det kanske är aningen ostrukturerat då jag mest bara skrivit ner tankar som kommit till mig när jag väl börjat skriva, så ni, mina kära läsare, får hålla ha överseende med detta. Det är dock inledningen på ett samtal. Jag är jätteglad för alla kommentarer som jag kan få, så skriv gärna vad ni tycker. Det viktigaste är inte att dessa inlägg ska ses som en förklaring av hur det är, utan vara en utgångspunkt i ett samtal och därför är ju alla välkomna att bidra med sina egna tankar. Tror det ligger mycket i det som Dietrich Bonhoeffer menade: Det är i våra medmänniskor vi anar Gud. De erfarenheter och funderingar vi bär med oss hjälper andra människor att våga vända och se med nya ögon på sin egen tro och på Gud. Genom att möta andra människors tankar och världsbilder får jag nya bilder av mig själv och mitt eget liv, inte bara tron. Det är väl därför som jag fascinerats av vissa människor som jag mött, framför allt den senaste tiden. Människor som har antingen nya eller spännande infallsvinklar på livet och tron.
Nu lämnar jag skrivandet för denna gång, men återkommer snart med nya tankar och funderingar.
Allt Gott!
//David
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar