Några tankar om frimodighet

Idag tänkte jag mest bara kasta ut några frågor:

Är det så att vissa människor tycker att Svenska kyrkan inte är frimodig i sin förkunnelse? Om det är så, kan det vara så att dessa människor tänker på det sättet för att de har för lite kunskap om Bibeln, kyrkans historia och att det kanske inte är fullkomligt så enkelt att läsa en text och direkt förstå innebörden av den, att det finne en tolkningsproblematik av Bibeltexten och kyrkans tradition, vilket lett till att man, då man inte är införstådd i problematiken, tolkar Bibeln allt för fritt?

I “frikyrkans värld” (fast Svenska Kyrkan är ju nu mera även den en frikyrka) har jag mött människor som hävdar att Guds Ande inte finns i Svenska kyrkan, att förkunnelsen är “lam”, att det inte finns någon frimodighet och att Svenska kyrkan inte vet vad som är rätt när det gäller hur man valt att tolka Bibeln. Fler påstående skulle man kunna dra upp som representerar denna hållning.

Är det då inte så att man kanske mer utgår ifrån att man själv har rätt och att alla som tycker annorlunda har fel, att man, utifrån det man själv läst sig till och den tradition man tillhör rättfärdigar en själv och dömer alla andra?

Jag hörde vid ett tillfälle, när jag var uppe i Sthlm för några år sedan, att en person vid ett tillfälle hade “sökt Gud” i en av Svenska kyrkans kyrkor. Motfrågan löd ungefär “Fann du Honom där?” och svaret blev något i stil med “Jo, det gjorde jag faktiskt.” Skulle det inte snarare kunna tolkas som ett påstående i stil med “Vid ett tillfälle sökte jag Gud i Svenska kyrkan och, hör och häpna, vid det tillfället fanns Han där.” Är inte det snarare ett uttryck för att, då man är van att uttrycka sin gudstro på ett speciellt sätt och sen inte får göra som man brukar, man har svårt att möta Gud utanför sin egen tradition och att man inte har stor förståelse för att andra kan möta Gud i den miljön? Eller är jag ute och cyklar nu? Drar jag förhastade och allt för dömande slutsatser?

Kanske är det snarare så att man är frimodig om man erkänner problematiken och är ärlig och öppen med den och sen vågar leva i det osäkra. Vad tycker du? Själv tror jag nog att det är mer frimodigt att när man, som t.ex. präster och biskopar inom Svenska kyrkan, men även andra, har större förståelse för den problematik som finns rörande Bibeltexterna och kyrkans tolkningstradition ändå står upp med ett budskap om Kristus och Kyrkan. Trots att det på ett logiskt plan inte går att pussla ihop det så finns det ändå en röd tråd genom Bibeln och den kristna tron.

Den anti-intellektualism som jag mötte i frikyrkans värld hävdade med bestämdhet att tron på korset är en dårskap för världen och jag upplevde att de förankrade föraktet av högre teologisk utbildning i bibelpassager som 1 Kor. 2:14 och Ords. 3:5, med hänvisning till att det bara var “teoretiska studier” som skedde “utan Guds ande”. Teologerna hare ingen aning om hur man skulle leva som kristen (man kanske kan ställa frågan hur mycket av denna uppfattning bygger på det man läst av andra människors teologiska verk och hur mycket som bygger på andras åsikter. Jag tror att alla som sysslar med kristen tro på ett eller annat sätt är teologer, då det handlar om att man försöker hitta ett sammanhang i tron på Kristus och hur Gud och Bibeln relaterar till det egna livet).

Kanske kan man i en sådan situation säga att det blir vad man gör det till? Väljer jag att öppna ögonen för det som är främmande och skrämmande (det jag kanske upplever som att "allt jag lärt mig smulas sönder") med förvissningen om att Gud leder mig och vill få mig att se ett större sammanhang? Om man inte vill se något mer än det man sett tror jag det finns en risk att man låser in sig i sin egen andlighet, vilket kanske leder till att om Guds handlande sker utanför dessa ramar så tror jag kanske att det inte är Gud som handlar. Man har i sådant fall kanske begränsat Gud och därmed säger till Gud hur Han ska handla. Istället för att lyssna på Gud och hörsamma hur Han vill att jag ska handla har man kanske skapat sig ett mönster där man bestämmer hur Gud är och vad Gud ska/kan/får göra, även om man kanske inte är medveten om att det är så som är fallet. Jag levde på det sättet för några år sedan, utan att vara medveten om det. På senare tid har jag, mycket tack vare Svenska kyrkan och mina studier, öppnat mina ögon och börjat se mer av det jag tidigare inte såg, vilket gör att jag är otroligt tacksam för hur Gud har handlat med mig och mitt liv.

För att återgå till Ordspråksboken och det tredje kapitlet så kanske det bl.a. handlar om att man ska räkna med Gud i allt det man gör, men att man ska vara beredd på att Gud inte alltid gör som man förväntar sig att Han ska göra, då Guds vägar kanske inte alltid stämmer överens med mitt eget förnuft. När Gud gör något som inte stämmer överens med min bild av Gud och Hans agerande öppnar det för ett samtal, en reflektion över det som jag inte har så stor kontroll över. Jag får ta ett kliv ut i mörkret och förvissa mig om att Gud leder mina steg.

(Ber för övrigt om ursäkt för mina brister i genusperspektivet och mitt patriarkala språk)

På återseende!

//David