Att bära varandras bördor

Just nu läser jag en bok som heter "Själavård vid köksbordet" av Esbjörn Hagberg. Jag är för tillfället i kapitlet "Allt verkligt liv är möte". Helt plötsligt slår mig tanken som jag redan tidigare förstått, men som nu helt plötsligt blir en aha-upplevelse. Återkommer till det senare. Först en liten reflektion om det religiösa språket.

Är en uppenbarelse främst en "pampig vision", kanske liknande hur Gud uppenbarar sig för Jesaja (Jes. 6)? Eller kanske som Uppenbarelseboken och det som beskrivs där? Eller är det en enkel aha-upplevelse?

Om vi går några år tillbaka i tiden var jag av den åsikten att det mest hade med de pampiga visionerna och upplevelserna att göra, något verkligt omvälvande. Idag har jag ett helt annat synsätt. Dels har min nuvarande syn på uppenbarelser formats genom möten och samtal med olika människor, dels genom en uppgörelse med det förflutna (mest genom studier och egen reflektion). Förr var jag osäker på om jag var kristen på rätt sätt, bl.a. för att jag inte fick visioner, drömmar och uppenbarelser som det i Apg. 2 berättas om. Jag hade ständigt en ängslan för att göra fel, att inte vara tillräckligt bra som kristen. Allt skulle vara så andligt som möjligt och vikten av att vara människa och acceptera och älska sig själv var av stark underordnad betydelse. Som tur är har jag lämnat mycket av det synsättet bakom mig, mycket tack vara mina studier. Jag upplever det som att studierna bit för bit uppenbarar sådant som befriar mig. Jag tror visserligen att studier i religionsvetenska, precis som all vetenskap i övrigt, inte kan ge den yttersta sanningen, men den hjälper mig att förhålla mig till min tro på ett helt nytt sätt och den ger mig verktyg som gör allt mer lätthanterligt. I mångt och mycket lever jag på något vis i Joh. 8:32, dvs. att "sanningen ska göra er fria". Jesus säger i versen innan att man är hans lärjungar om man förblir i hans ord. Tänker mig att det kanske också måste inkludera forskning på Bibeln. Genom att förstå tillkomsten av Bibelns texter ges nya bilder av tron och den får utvecklas. Det blir inte ett blint anammande av en text som sväljs oreflekterat. När stormarna blåser så faller inte trädet.

Innan jag började studera ville jag inte se det på detta sätt. Vetenskapen försökte bara omkullkasta tron, göra den till intet. Jag trodde mig ha rätt tolkning av Bibeln. Idag är det annorlunda. Nu ser jag istället ett stort spektrum av färger. Jag har fått många olika verktyg att använda mig av. Många av de bilder jag får hjälper mig att dels förändra min tro, dels att stabilisera den. Tron dör inte, den utvecklas, även om andra människor kanske ser det som att man avfaller. Jag tror att tron måste få utvecklas, annars dör den. Det innebär inte att man måste bryta upp från det man tidigare trott på och anamma något helt nytt, utan snarare att man får nya bilder av samma tro.

Vad var det då som kom till mig som en aha-upplevelse, dvs. det jag upplevde som en uppenbarelse, det jag läste om i "Själavård vid köksbordet"? I Gal. 6:2 skriver Paulus om att vi ska bära varandras bördor. Det kan tyckas enkelt att förstå det. Vi bör som goda medmänniskor hjälpa varandra med det som är jobbigt. Kanske inte alltid genom fysiska handlingar, som att t.ex. hjälpa någon att bära hem en ICA-kasse, utan även genom att lyssna på en medmänniska och dela hennes livsbördor. Helt enkelt att finnas till som en vän när någon har det svår. Inte för att komma med ett program som är tänkt att hjälpa denna människa, utan att låta sin vän veta att någon lider med henne, lyssnar på henne och ser henne.

Jag har visserligen tänkt mycket på att det är så som det borde vara, men det är en helt annan sak när man genom en annan människas ord (i detta fall genom en bok) helt plötsligt "förstår" vad det handlar om. Kunskapen får landa inom en, bli en del av en på ett helt nytt sätt. Man förstår det man redan har förstått.

Detta får vara de tankar jag skriver ner just nu.

Kom gärna med kommentarer.

Allt gott!

//David