För en gångs skull tänker jag inte skriva speciellt långt, utan bara kasta ut några frågor (och jag menar det den här gången).
Vad innebär det att överlåta sig till Gud och hur går överlåtelsen till?
Överlåter man sig till Gud när man väljer att leva ut den människa som man är?
Tänker mig att Gud har ju ändå skapat alla människor och lagt ner en längtan efter vissa saker, olika egenskaper etc., så varför skulle man då förneka sig själv ifall man ska överlåta sig till Gud? Ifall det skulle kunna vara på det viset, hur skulle det då hänga ihop med de brister som varje människa har och böjelser att göra det som man själv anser är synd?
Vad finns det mer för tankar på detta tema?
Allt Gott!
//David
3 kommentarer:
Du säger: "så varför skulle man då förneka sig själv ifall man ska överlåta sig till Gud?"
Här kommer jag med ett citat, utslitet ur sitt sammanhang, men som bara totalt genomsyrar mitt huvud när jag läser det du säger ovan: Sedan sade Jesus till sina lärjungar: "Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det." (Matt 16:24-25)
Nu är väl detta mitt svar mer en kommentar på din följdfråga till citatet av din fråga ovan. Jag tror hur som att det handlar om att förneka synden i sig själv, att dö bort från den och få liv i att göra de saker som behagar Gud och som inte hindrar gemenskapen med den samma.
Nu har jag tänkt ett bra tag på frågan och tror jag kommit till några slutsatser.
Först skulle jag vilja titta på själva begreppet överlåtelse. Om man tar exempel från vardagen så kan jag överlåta min lägehet till Dig. Det innebär att Du får ta den som den är, både det bra och det dåliga.
För mig är överlåtelsen och överlåtelsebönen ett bekräftande inför Gud att jag både vill följa honom och ett erkännande/bekräftande att jag inte kan och aldrig kommer att kunna, inte i meningen att fullkomligt överlåta mig till Gud.
Du är inne på tankar som jag tycker är viktiga; överlåtelse får inte tror jag, innebära att man gör offer av sånt man verkligen vill eller förneka något inom sig själv. Gör man det kommer man i den situationen att Gud står i skuld till mig för att jag pga av honom inte gjort det eller det, eller förkrympt delar av mitt jag.
Det sista tycker jag är mycket allvarligt och också mycket oevangeliskt, men det är tyvärr rätt vanligt. Agerar man så behöver man inte nåden utan köpslår med nåden, vilekt är helt orimligt. MAn kan inte förhandla om priset på något som är gratis.
ALLA sidor av mig måste få ingå i överlåtelsen, både de jag är glad över och de jag skäms över.
Jag är Guds skapels som JAG, inte som ett idealjag som bara gör mig besviken för att jag inte kan uppnå det.
Däremot tror jag att tar man emot nåden som verklig nåd, innebär det i förlängningen att man tappar mer och mer av dåliga sidor och odlar de goda för att man vill!
Sedan tror jag heller inte att man ska tänka så homogent att goda sidor hos mig är samma saker som goda sidor hos dig. Gud utrycker sig i sin församling, vilken alltid kommer att innehålla massa olika åskter om rätt och fel, vad om är Guds vilja och inte.
Våga se mångstämmigheten, annars krymper vi både Gud och oss själva.
Tänker Pelle
Frid till er alla!
Tror det ligger en hel del i det du säger Pelle.
Har funderat lite när det gäller versen i Matt. 16:24-25 och tänkte lite på det som står i paralellen i Markusevangeliet, dvs. Mark. 8:34-38. När jag läser den texten verkar det mer handla om att man inte ska förneka den man är i Kristus och skämmas för evangeliet.
Det Petrus gör några verser innan tolkar jag nog som ett uttryck för att Mesias inte får behandlas på det sätt som Jesus säger att han kommer att bli behandlad på.
När Jesus i Mark. 8:33 säger att Petrus tänker som människor så får det mig att tänka på de tankar som fanns om Mesias i den kontext vi talar om. Svårt att sammanfatta, men kortfattat kan man säga att Mesias inte får dö, utan ska vara en härskare som driver ut "the bad guys" från Jerusalem och upprättar Davids tron (det är ju som bekant inte den davidiska ätten som sitter på tronen vid denna tid, vilket det skulle vara enligt 2 Sam. 7:16, vilket lett till en föreställning om att Mesias ska upprätta detta). Detta är dock bara en av tankarna som finns om Mesias under Jesu tid.
Om man läser Matt. 16:24-25 i sitt sammanhang, dvs. Matt. 16:13-28 om Petrus bekännelse vid Cecarea Fillippi (då Petrus bekänner att Jesus "är den levande Gudens son") och det som följer efter det så tycker jag det mer handlar om att man inte ska skämmas för att bekänna att man är kristen, vilka konsekvenser det än kommer att få. Då tycker jag att "ta sitt kors och följa mig" mer handlar om bekännelsen som sådan och inte om att man ska leva ut en självförsakelse.
Skicka en kommentar